70-års fest i himlen!!

Idag skulle min älskade pappa fyllt 70 år. Men nu får vi tyvärr inte fira den dagen med honom, utan istället så får vi ha honom med oss i tanken extra mycket idag. Han är alltid med mig, och än idag är känslan overklig, känslan eller vetskapen om att han är borta. Det finns dagar då jag fortfarande inte förstår och "glömmer" bort att han inte finns där hemma i huset i Dalarna. Dagar då jag är på väg att lyfta luren för att ringa till pappa och fråga om ditt och datt.

Jag vet inte varför det känns så himla overkligt för overkligt är det....i allafall i mina tankar. Jag kan få helt sjuka funderingar ibland då jag helt plötsligt börjar tänka: Undrar vad pappa gör nu? Undrar vad pappa har gjort idag? Jag blir ibland rädd för mina sjuka tankar och får för mig att snart kommer de med en tvångströja och kör mig till psyket.

Tycker mest synd om min mammutt också....som får leva helt ensam....som orkar bo kvar i huset och fixa allt som måste fixas..med vedhuggning, vedstapling, gräsklippning, grästrimning, snöskottning, uppvärmning av huset, städning, orka laga mat till sig själv (vilket är aptråkigt)....jag beundrar hennes styrka oerhört mycket, men vet också att hon lider fruktansvärt av sin panikångest. Om jag så bara kunde ta hennes plats för en dag, så hon kunde slippa allt detta, så skulle jag göra det.

Önskar i allafall att jag kunde bo närmare så att vi kunde hjälpa henne med alla såna här "måsten" som hör till ett hus. Men det är inte bara att flytta, det är så mycket annat som skall klaffa också. Om jag ändå kunde vinna de där miljonerna på lotto som jag drömt om, då skulle detta kunna bli verklighet utan problem. SUCK!

Pappa min älskade papputt....du lämnade oss alldeles för tidigt...kom tillbaka!!!!!!

// Din Annika Pannika Lingonfjärt