En tung dag idag.

Idag är det en mycket tung dag för mig och min familj, för just idag för ett år sedan så somnade min älskade lilla pappa in i sin sjuksäng på Falu lasarett efter att ha kämpat mot en elak cancerform runt gallgångarna och gallsäcken.
På plats fanns min mamma och min ena syster vid detta tragiska ögonblick. Enligt dem så var inte dödsögonblicket tragiskt eller särskilt smärtsamt, då han redan ändå var så bedövad av droger, smärtstillande samt bedövningsmedel, utan han tog bara ett kraftigare andetag än alla andra sen ett långt andningsuppehåll, en djup suck och så var det över. Just där och då gav hans stackars plågade kropp upp sin kamp mot cancern. En kamp som kanske inte varit särskild lång men mycket smärtsam.

Jag minns att precis vid det klockslaget då han dog, exakt då vaknade Viktor helt plötsligt ur sin middagsvila och bara skrek hysteriskt rätt ut, precis som om han blivit biten av något, det var ett skrik inte likt något annat. Ett skrik av fruktan och rädsla enligt Ola.

Jag minns mammas telefonsamtal då jag stod och väntade på bussen på väg till jobbet, jag hörde vad hon sa i andra änden men ändå inte, för jag hade nog redan när jag såg att det var hon på mobildisplayen insett vad som skulle komma, jag hade då redan låtit mina tankar löpa amok, jag var frånvarande i min närvaro. Men hursomhelst så kliver jag på den där bussen och sätter mig på det sätet där jag oftast satt och tittade ut genom fönstret, tittade på örebro slott. En ståtlig och pampig byggnad i höstsol....en vacker byggnad som helt plötsligt blev så suddig, vad har hänt med fasaden minns jag att jag tänkte, håller de på att reparera den eller varför ser den så putsad ut, precis som om den vore inlindad i någon slags dimma. Det är först när den första droppen nuddar min hand i mitt knä som jag inser att det inte alls är örebro slott som håller på att restaureras, utan det är mina egna tårar som gör bilden suddig. Efter ett kort tag har jag inget synfält alls, allt är bara suddigt och dimmigt och jag gråter hysteriskt, men ändå tyst där i bussen på väg till jobbet.

Dagarna som följer är tunga, mycket tunga och jag kastas hastigt mellan hysteriska skrattanfall och häftiga gråtattacker. Det finns liksom inget däremellan utan det är antingen eller. Jag försöker förstå vad som har hänt och framförallt VARFÖR det har hänt. Frågor jag än idag inte har svar på, men som jag likväl är tvungen att acceptera. Det är som det är. Pappa är borta för alltid, hans finns ej längre med oss här i jordelivet. Kanske lever han vidare någon annanstans, kanske inte. Där får tron om ett evigt liv eller tron om återfödelse avgöra fortsättningen. Jag vet i allafall vad jag tror och anser men det får stanna här hos mig i mitt hjärta.

Oavsett så har detta år varit väldigt omtumlande och inte riktigt närvarande. Jag har än idag inte riktigt insett att han är borta och kan ofta komma på mig själv med att vara på väg att ringa honom. Han står fortfarande kvar i telefonens nummerpresentation när mamma ringer och en gång reagerade jag starkt då mobiltelefonen ringde och det stod: ” Pappa ” i displayen. Då blev jag lite skraj och visste inte om jag skulle våga svara. Var han egentligen inte död, var det bara en otäck mardröm som jag precis vaknat upp ur? Eller var det bara ett dåligt skämt??

Jag är så otroligt arg över att det blev som det blev, tänk om läkarna hade agerat annorlunda, agerat snabbare och inte väntat ut eländet....hade han då varit i livet idag?? Ja, det är även det frågor som jag antagligen aldrig kommer att få svar på och som jag nog måste sluta fundera över, om jag skall undvika att bli ett nervvrak.

Men det jag VET när det kommer till detta är att saknaden efter honom är enorm. Det fattas någon i familjen helt enkelt. Jag hade ingen jättebra kontakt med min pappa, inte lika stark som med min mamma, men han har ändå betytt oerhört mycket för mig och är en person som hjälpt mig med mycket under min uppväxt, men även som vuxen. Han tvekade aldrig att hjälpa till och ställde gärna upp med att skjutsa mig hit å dit. Ja, han älskade ju att köra bil, så en sväng ner till Göteborg och tillbaka för att hämta mig eller lämna mig var inga problem, han tyckte bara att det var roligt.

Karl-Gunnar Arne Thunell...min älskade pappa....om du bara visste hur saknad du är, om du bara visste hur tomt det är utan dig, om du bara visste hur stor plats en människa tar i en familj och hur tom den platsen är när personen inte är där längre, om du ändå visste vad jag är ledsen över att du inte fick träffa Mathias, Tobias och ”namnlös”. Om du bara visste hur gärna Viktor vill visa dig att han lärt sig vissla, om du bara visste hur mamma saknar dig, men inte riktigt klarar av att visa och bearbeta sin sorg.

PAPPA....underbara pappa..om du bara visste......!!

Älskar dig papputten min!!! // Din dotter Annika