...ja just så känner jag mig och än värre var det igår.
Operationen gick i det stora hela bra. När jag kom till kirurgmottagningen så fick jag byta om till supersexiga sjukhuskläder, vita långstrumpor som gick långt ovanför knäna, stora mormors trosor, en rock som skulle knäppas bak i nacken och utanpå det en typ av morgonrock. På fötterna fick jag även sådana där blå plastskydd som man kan trä över skor ni vet?!
Inne i salen fick jag en säng och en sköterska med en elev kom och satte droppnål på mig och jag fick dropp. De ställde lite frågor och jag fick lite lugnande. Låg där och frös och var lite avis på grannen i sängen brevid som fick ett värmetäcke. Snacka om snedfördelning...HAHAHA..o jag fick inte ens en filt.
Strax därefter blev jag inrullad till operationssalen och fick lägga mig på det där smala otäcka operationsbordet, som det känns som man skall ramla av. Där var flera personer som började sätta på mig mössor och tjocka strumpor som gick längs hela benen, de satte EKG-plåster och gav mig mer lugnande och sedan syrgas...sen minns jag inget mer.
När jag väl vaknade första gången så var jag helt borta, minns ingenting om någonting. känner bara hur jag har en syrgasgrimma och en blodtrycksmanchett som tar blodtrycket på mig automatiskt med jämna mellanrum. Jag har då också fått ett sånt där värmetäcke...jag sover, sover och sover.....hör hur folk pratar med mig långt borti fjärran...vet inte ens om jag svarar.
Jag var som sagt en av de första att opereras...tror jag åkte in vid 7.45-8.00 nån gång och under hela dagen så hör jag att fler å fler av alla oss som opereras säger hejdå och går hem och alla andra låter så oförskämt pigga.....jag var sist därifrån....åkte därifrån vid 19.30 på kvällen och då var jag ändå helt borta + att jag hade en fruktansvärd smärta på min högra sida. Jag frågade "min" sköterska (Anneli) flera gånger...varför låter alla andra så pigga och varför är jag såå trött?? Då tittade hon lurigt på mig och log med ett stort leénde och sa: Kan det bero på att du är småbarnsförälder? Vi har liksom sett det syndromet här förr...alla småbarnsföräldrar som opereras och helt enkelt inte kan göra så mkt annat än att sova och verkligen får tillfälle till det, de sover som klubbade oxar....!! Kunde väl aldrig ana att mina grisar hade en sådan påverkan på min sömn..hahaha!!
Jag fick under dagen prata med en av kirurgerna som opererade mig och hon berättade att hela min gallsäck hade varit proppad med sten. Det hade varit 10 riktigt stora stenar och flera hundratals små (som grus)...så att jag haft ont var inte ett dugg konstigt tyckte hon. Men själva gallblåsan hade tunna fina väggar men för säkerhetsskull och med tanke på min historia (med pappa) så skickade hon iväg den på analys i allafall. Stenarna fick jag tyvärr inte spara då det hade med bakterier att göra. :-(
Hon berättade även att de hade hittat lite annat i min mage som de hade fixat.....och ni kan ju nästan förstå vad min första tanke var....men det var bara att de hade hittat några fickor runt tarmarna som de sydde igen så att jag inte skulle kunna drabbas av tarmvred så nu fick jag ju mer sår på magen än vad som var planerat...men hellre det än att råka ut för tarmvred i allafall.
Så nu sitter jag här med en massa plåsterlappar på magen med stygn under...både här å där...kanske inte så konstigt då att jag känner mig som överkörd av tåget. Har så svårt att hitta bekväma ställningar, ingenting är skönt. Att ligga gör ont, att sitta är jobbigt, att gå är ansträngande...suck.....det känns så besvärligt...men vill ändå inte klaga....jag är ju trots allt ett antal stenar lättare...vilket känns som en lättnad.
Nu längtar jag bara efter att få börja på friskis & svettis på riktigt igen...kortet är ju inhandlat och sällskap har jag säkerligen..i allafall på helgen..av världens vackraste tjej..MIA *kärlek*....hon skall lära mig allt hon kan i gymet....;-).....
Sen i veckorna så blir det kvällstider som gäller så då kanske jag inte får hennes sällskap då hon är en morgon-tränings-människa...men det gör inget...jag har inga som helst problem med att gå å träna själv.
Nej nu ska jag upp och gå lite för min rygg "is killing me" right now.
Skriver mer en annan gång....puss på er alla sötingar.....// En överkörd Ängla
2 kommentarer:
Vad skönt att allt gick bra. Hoppas att du kan ta igen dig med nu efteråt. Läskigt att du har gått runt med massa "stenar" i magen, tur att de är borta nu. Kram J
Hej min ängel!
Vad skönt att höra att allt är överstökat nu och att det gick bra.
Jag vill även passa på att tacka för dina fina ord om mig, det värmde och gav mig ett S T O R T leende på läpparna!
Aj lav joo!
Puss och kram från mig :)
Skicka en kommentar