...Ja så här såg jag då ut för en sisådär 30 år sedan ungefär. Jag var då 4-5 år och bodde med mina föräldrar och mina två äldre syskon i ett gult hus i Vretarna som ligger i Tumba (Botkyrka kommun) söder om Stockholm.
Jag gick på dagis och var livrädd för en kille som hette Joakim och gjorde allt i min makt för att undvika möten med denna grabb.
På fritiden lekte jag med kompisarna som fanns på min gata och i lekparken som fanns strax bakom vårat hus. Som jag minns det så levde jag rätt så fritt trots min ringa ålder och fick gå själv både till lekplatsen och till kompisar som bodde några hus bort.
Jag har än idag kontakt med två av kompisarna från den här tiden och mina föräldrar har även de kontakt med några grannar därifrån.

Någon gång 1979/1980 så bestämde sig mamma och pappa för att styra kosan mot Dalarna, närmare bestämt Leksand för att bosätta sig där i ett litet rödmålat hus i en liten by som heter Hagen som ligger i Häradsbygden (en liten by som ligger mellan Insjön och Leksand). Där har jag sedan växt upp, men har väl kanske aldrig riktigt känt att jag passat in. Jag började lekis i en by som heter Tibble tillsammans med några killar och tjejer som jag sedan har gått i samma klass med ända upp till årskurs 9. Redan på lekis så blev jag så smått utfryst och hamnade ofta utanför de redan uppgjorda grupperingarna. Tydde mig då mycket till min manliga lekisfröken Tommy som stöttade mig i allt och alltid var ett enormt plåster på såren och som alltid förstod och peppade mig.

Så kom då dagen då jag skulle börja i 1:an - den stora magiska dagen för så många 6-7 åringar, och likaså för mig så klart. Vi hade inhandlat en ny skolväska, nya skolkläder, nya skor och bänk och bokpapper och jag var såå stolt.
Den första tiden i Gärde skola minns jag som rätt OK, jag trivdes bra och blev arg när jag inte fick några läxor med mig hem.
Men någongång mellan 2:an och 3:an förändrades allting. Jag trivdes inte alls längre lika bra i skolan och jag började upptäcka hur ensam jag egentligen var. Alla andra tjejer i klassen var grupperade i par som umgicks i vått och torrt och givetvis var jag inte en av dem. Jag blev allt oftare ensam på rasterna, på vägen hem från skolan och på idrotten när man skulle välja lag så blev jag alltid vald sist.
Jag hade ingen kompis efter skolan utom de gånger då någon från dessa par var sjuk eller borta så dög jag som en tillfällig "stand-in" tills kompisen frisknat till och kom tillbaka. Dum som jag var och så kompistörstande jag var så gick jag ju på detta och blev överlycklig då ngn ringde och frågade om vi skulle leka. Jag var för liten för att förstå att jag bara var en reserv.

Från årskurs 3 och upp till mitten av högstadiet minns jag bara som ett stort svart mörker, där ordet MOBBAD blinkar likt en stark neonrosa skylt i Las Vegas glädjekvarter. Jag hatade mig själv och var så oerhört misslyckad och ful å äcklig.

Gymnasiet gick jag i Falun på Kristinegymnasiet på Barn & Ungdomslinjen ( 2-årig) och hamnade i en underbar klass. För första gången på flera, flera år så kunde jag glädjas åt att gå i skolan igen. Jag fick vänner som accepterade mig för den jag var, och jag flyttade till eget boende (eller ja...hemmet som vi kallade det) och fick lära mig både ett och annat om livet. Det var en underbar tid och jag har många och starka minnen från den här tiden.
På studenten fick jag nästan panik över att jag kanske aldrig mer skulle få träffa dessa underbara människor igen. Och med facit i hand så vet jag ju att flera av mina kamrater från gymnasietiden har jag ingen aning om vad de gör eller var de bor.

Efter gymnasiet så började jag jobba inom barnomsorgen i Leksands Kommun, både som springvikarie och med lite längre fasta vikariat. Jobbade bl.a en längre tid på Förskolan Loppan i Insjön där jag trivdes oerhört bra och hade underbara arbetskamrater. Vi var ett härligt gäng som jobbade bra ihop och som hittade på tokigheter även utanför arbetet. Nu kan jag nästan säga att Loppan är nog det bästa jobb som jag haft.
Därefter har jag även jobbat i affär, finmekanisk verkstad, som städare och nu senast på Posten, där jag fortfarande är kvar, tyvärr.
Som ni märker så låter jag mkt bitter över detta och det stör mig så oerhört att jag inte kan ta mig därifrån fast jag så gärna vill. Jag söker jobb så fort jag hittar men får inga napp.Men skam den som ger sig.

Men för att återgå till min lilla livsresa "so far" så tröttnade jag så småningom på Leksand och alla dessa trångsynta människor, men kände väl även att mina jobbiga år på mellan och högstadiet gjorde sig alltför mkt påmint av att bo kvar på denna plats. Så jag flyttade till storstaden Göteborg där jag bodde i ungefär: 9 år och där jag även träffade min sambo. Eller jag träffade honom inte i Göteborg som så men under min tid där så vigdes jag in i datavärlden och det stora internet och därigenom (orkar inte dra hela storyn här), lärde jag känna den man som jag nu delar min vardag med och som jag även har en underbar liten son med.
Min sambo och älskling har från första stund älskat mig precis som den jag är, med alla mina skavanker, mitt dåliga självförtroende och med den fina och braiga sidan som jag faktiskt har men som jag nog själv har svårt att erkänna. Han är en underbar människa som fått mig att växa som person och som alltid finns där för mig.
Han bodde i Örebro och jag i Göteborg men han tvekade inte en sekund över att flytta ner till mig på Västkusten. Där spenderade vi många år tillsammans.

År 2006 förändrades återigen allt, då vår son föddes en tok-varm dag i Juni och har sedan dess förändrat ALLT i mitt liv. Sedan den dagen är ingenting sig likt och jag har såhär i efterhand inte fattat hur jag har kunnat leva ett liv utan denna underbara lilla varelse. Den kärlek man känner inför denna lilla krabat som läggs upp på ens bröst efter den lite smått hysteriska kraftansträngning även kallad förlossning är obeskrivbar, ja jag finner då inga ord för den känslan som uppstår då och som sitter kvar i ett modershjärta långt efteråt för att inte säga hela livet faktiskt.
Tänk att 3885 gram tog upp en sådan stor plats i mitt hjärta, det är häftigt!! Nu är de där 3885 g hela 13000 gram ungefär och platsen i mitt hjärta blir bara större och större.
Viktor Isac Theo Crantz - Jag älskar dig så otroligt mycket!

I December 2007 så lämnade vår lilla familj Västkusten bakom oss och vi styrde kosan inåt landet, till Närke, närmare bestämt Örebro där vi bor i en 3:a i Stadsdelen Brickebacken. Jag jobbar fortfarande på Posten, fast på Logistik istället för på Meddelande som jag gjorde i Göteborg. Jag trivs bra i vår lägenhet och i Örebro som stad men trivs inge vidare med jobbet. Jag har sökt, söker och kommer att söka andra jobb tills jag lyckas få något annat. Jag tänker inte ge upp min lilla önskan om att få ett dagtids jobb och gärna inom affärsområdet.

Ja, så är vi då framme i nutid, där jag befinner mig just nu på min livsstig. Vägen hit har varit rätt brokig och jobbig på många sätt och vis, med tuffa beslut, hårt leverne och många besvikelser. Men självklart även med många glädjeämnen och lyckliga dagar - oförglömliga dagar och tillfällen. Och jag tror att både det jobbiga och tråkiga som det roliga och lyckliga har haft och kommer att ha en stark betydelse och effekt på mina handlingar och på den person jag är och kommer att bli - på både gott och ont förstås. // Ängla-Li