Cancer - din onda sjukdom,varför finns du??

Jag fick igår ett väldigt ledsamt och jobbigt besked av min mamma via telefon. Min pappa har cancer, någonstans runt gallsäcken-gallblåsan (jag vet inte exakt). Han fick själv beskedet på sjukhuset igår efter ett antal olika tester som gjorts.

Det hela började med att pappa en längre tid haft väldigt ont i magen, han har haft många vakna nätter då han inte kunnat sova och han har i stort sett levt på sina värktabletter. Efter flera veckors plågor stod mamma inte ut längre och mer eller mindre tvingade pappa till sjukhuset en natt då han hade så ont att han nästan svimmade av smärta.

Det visade sig då att han hade massor av stenar i gallblåsan + en kraftig inflammation i detta område. Inflammationen var så stor att läkarna inte ville operera pappa just då pga förhöjd risk, så han blev hemskickad med inflammationshämmande mediciner.

Men magvärken ville inte ge med sig och de återvände till sjukhuset någon vecka/-or efteråt och pappa opererades. Operationen var mkt komplicerad och kirurgerna kunde inte göra som de brukar vid en sådan här operation pga komplikationer och andra saker i pappas galla. De hittade runt 200 stenar och en mkt ful gallsäck. Allt togs bort och allt var frid och fröjd, trodde vi.

Pappa kom hem från sjukhuset några dagar efteråt och var lättad över att operationen äntligen var överstökad och att han nu så sakteliga skulle bli bättre och bättre med mindre smärta som följd. Men hans kropp hade tydligen inte samma plan, för trots att stenar och säck nu var borta så har hans värk i magen bara fortsatt. Läkarna sa och han själv tänkte att det tar ett tag för kroppen att läka efter ett sådant här ingrepp och man kunde därför ha ont ett bra tag efteråt och med tanke på hur komplicerad pappas operation var så var det inte alls konstigt att han fortfarande hade smärta.

Jag och Viktor åkte upp till mamma och pappa i Leksand för snart 14 dagar sedan och under hela den här tiden så hade pappa ständig smärta och hans humör var dåligt. Han hade inte ork till att göra nånting pga smärtan och han gick mest runt och väntade på de klockslag då han skulle få ta en ny värktablett.

Jag hade sedan flera månader tillbaka lovat mina föräldrar att rensa i de skrubbar som omringat mitt gamla flickrum på övervåningen i deras hus. Rensa ut gamla skolböcker, leksaker, spel och annan bråte, så jag var ju rätt sysselsatt under min tid däruppe. I vanliga fall så skulle min pappa varit mkt engagerad och hjälpt till att bära, lyfta och dona. Men dels pga smärta och dels pga att han var nyopererad (då man inte skall lyfta tungt en tid efteråt) så kunde han inte vara till så stor hjälp, vilket var fullt förståeligt från min sida, men samtidigt väldigt konstigt då min pappa är den typen av människa som aldrig tvekar att hugga i när det behövs, han har alltid varit väldigt aktiv och går sin lilla motionsrunda varje dag.

Att då se pappa sån här har varit väldigt jobbigt. Men jag har hela tiden tänkt att det är ngt övergående.

I Söndags (den 27/7) åkte vi hem till Örebro igen och pappa var så snäll att han körde hem mig och Viktor med bilen. Han hade väldigt ont och sa inte speciellt mkt i bilen på väg hem. Dagen efter (på Måndagen) så hade mamma äntligen lyckats övertala pappa att åka till akuten och efter ett flertal prover, tester, skiktröntgen och dyl. så upptäckte man då denna tumör. En knöl som är ca: 2-3 cm och den är enligt läkarna behandlingsbar. Det finns 3 olika behandlingar för detta och det är: cellgifter, strålning samt medicinering. Som det lutar åt just nu så kommer pappa få cellgifter. Men det är ännu inte helt klart. Detta kommer att ske den 20 augusti då specialister från Uppsala kommer upp till Falu lasarett.

Det är det jag vet just nu. Vi är alla självklart chockade över beskedet och jag har ännu inte hunnit bli eller vara ledsen. Jag är nog mest förbannad över denna fruktansvärda sjukdoms enorma framfart bland oss människor och att den de senaste åren omringat mig, med nära och kära som fått dessa besked och som sedan kämpat och fortfarande kämpar tappert mot jobbiga behandlingar, smärta, dödsångest och andra jobbiga saker.

Jag har haft arbetskamrater som fått cancerbesked och som sedan inte vunnit striden efter den knappa tiden av bara 6 månader- 1 år. Jag var senast i juni på en begravning i Göteborg, då en underbar arbetskamrat och vän till mig begravdes till följd av en kort tids sjukdom, även det cancer i magen. Allt gick så oerhört snabbt och ingen kunde väl förutspå att det skulle sluta som det gjorde. Men livet blir sällan som det borde, livet bestämmer många gånger helt annorlunda mot vad man själv gör. Man får ingen förvarning och man får heller ingen chans att ändra på det.
Det som oroar mig mer just nu, förutom pappas kommande behandlingar, är mig själv. Låter säkerligen mkt själviskt att tänka så i detta läge då jag har en pappa som nyligen har fått detta tragiska besked, men faktum är att läkarna berättade för mamma och pappa att det kan vara väldigt vanligt att sådana här tumörer uppstår om man har inflammation runt gallblåsan. Och jag fick ju i okt/nov ngn gång även jag reda på att jag har fullt med stenar i min gallblåsa, då jag haft och fortfarande har enorma smärtor och gallstensattacker emellanåt. Nu har jag visserligen (mig veterligen) inte ngn inflammation i detta område och det var ju först då risken för tumör ökade. Men en liten risk finns ju ändock, faktum kvarstår ju - jag har fortfarande en massa stenar i min gallblåsa. Jag står tack och lov uppsatt i kö för operation, men som i den svenska sjukvården så går inte allt enligt planerna. Jag fick i December-07 reda på att jag skulle bli kallad inom 3 månader men har fortfarande inte blivit det. Så de ligger väl efter i schemat, som vanligt. Men efter detta besked om pappa så funderar jag starkt på att ringa och höra mig för om de glömt bort mig eller inte.

Jag har nog fortfarande inte fattat att min pappa, MIN PAPPA har cancer. Han hade ju bara lite gallstensbesvär, sånt går ju över. Men det var värre än så. Men jag befinner mig väl mer eller mindre i ett chocktillstånd då jag ännu inte tagit till mig vad som händer och kommer att hända. Jag är som tidigare nämnt bara förbannad på denna sjukdom. Ja, jag vågar nog uttrycka mig så starkt att jag vågar säga att jag HATAR denna sjukdom och vad den gör med människor.

Pappa! Var stark nu och kämpa dig igenom detta, vi kommer att klara det tillsammans. Finns här för dig nu och för alltid, glöm aldrig det! // Ängla-Li