Får X-antal år sedan var jag så fruktansvärt emot allt vad datorer och mobiltelefoner hette. Ansåg angående mobiltelefoni att om ngn hade ngt viktigt att säga så kunde denne återkomma om en stund på den fasta telefonen. Inget samtal var så viktigt att det inte kunde vänta tills man kom hem från affären, träningen eller vad det nu månne vara. Tyckte att alla med mobiltelefon var patetiska och snobbiga...där inkluderas även min storasyster som var bland de första i min närhet att ha mobil.
Nu ser jag helt annorlunda på detta, känner mig otroligt "naken" om jag råkar glömma mobilen eller är tvungen att lämna den hemma pga att den ligger på laddning. Kollar på displayen säkert 30 ggr om dagen för att se om jag missat ett samtal eller ett sms som jag mot förmodan inte hört eller så. Blir nästan lite grinig när jag inte fått ngt sms på ett tag. Har väl förbrukat 4 mobiler hittills och använder nu min 5:e i ordningen. Tänk vad saker och ting kan förändras.
Likaså när det kommer till datorer...minns hur diskussionen kom upp på förskolan som jag jobbade på, där en av förskolelärarna propsade på att vi borde köpa in en dator så att barnen kunde spela pedagogiska spel och inlärningsprogram som skulle utveckla barnen. Jag var sååå arg på den här människan och ansåg att barn måste få vara barn och att leken är det bästa och mest utvecklande för barnen. Det är genom leken de lär sig livet, det är genom leken de övar sig inför vuxenlivet. Tyckte att dessa barn kunde få vara barn så länge det bara var möjligt och ansåg att de ändå skulle komma i kontakt med datorer när de började skolan så varför införa det redan på förskolenivå????
Likaså var jag arg på skolornas krav på att många inlämnings uppgifter skulle vara dataskrivna. Tänk på alla stackare som inte hade dator då?!
Nu är jag själv ägare till en dator och kan visserligen leva utan den, men den fyller en viktig del i mitt vardagliga liv. Jag har nu min 3:e dator i ordningen och går ut på nätet minst 1 gång om dagen, oftast fler gånger. Jag är med i olika communitys, läser bloggar (har visserligen inte så många att läsa ännu), kollar mina mail, besöker sidor regelbundet och pratar med vänner,kompisar, släktingar och familjemedlemmar. Jag har mer kontakt via datorn än i det verkliga livet. Jag tycker att det är ett billigt och smidigt sätt att hålla kontakt med folk. Men ack så opersonligt egentligen...jag har nästintill blivit folkskygg....när ngn skriver till mig på MSN och säger: Du kan väl ringa ngn gång så kan vi prata i telefon !...så får jag nästan panik. Vaddå..prata...på riktigt i telefon..ska jag...ringa....eeehhh..... Det är egentligen fruktansvärt patetiskt och skrämmande hur utvecklingen blivit. Och jag SKÄMS ska ni veta....har dåligt samvete över att jag knappt aldrig ringer folk numera...ringer inte ens när folk fyller år och gratulerar utan skickar istället ett sms eller ett mail, ja men ärligt talat det är ju fruktansvärt. Hur svårt är det att lyfta luren och ringa upp och prata en stund??
Häromdagen ringde en god vän till mig pga att HON hade dåligt samvete för att hon inte hört av sig på länge....men vad hon inte visste var att jag hade precis lika dåligt samvete jag....jag var ju inte bättre än hon för jag hade ju inte heller hört av mig. Men det var väldigt roligt att hon ringde och det är roligt att få höra folks röster istället för att få se deras text och tokiga gubbar och smileysar i texten på MSN, på facebook eller så.
Jag tror att jag ska försöka bli lite duktigare på det här med att ringa folk eller besöka folk som bor nära. Det kostar så lite men kan betyda så mycket. Ska fundera på detta och FÖRSÖKA bli bättre åtminstone.
Så på sätt och vis så kan jag säga att internet både är min bästa vän OCH fiende, för det har burit med sig såå mkt gott i mitt liv...samtidigt som dåligt. Utan nätet så hade jag inte träffat Ola och därmed heller inte haft mina underbara söner...så nog måste jag säga att nätet bär med sig mer gott än ont i allafall.
// Ängla-Li
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar