Negerbollar

Igår gjorde jag negerbollar på förmiddagen, för vi skulle få lite gäster för att fira Ola som fyller år på Måndag. Negerbollar är precis som vattenmelon för mig, en sådan där god mumsig sak som man liksom glömmer bort och aldrig gör. Men när man väl gör det så smakar det ju så underbart gott. Och JO det heter negerbollar och inget annat. *LER*

Man får ofta höra från människor som varit nära döden, eller som har någon i sin närhet som är allvarligt sjuk, eller som har haft ngn nära anhörig som dött att de ofta ångrar att de aldrig sagt vad de har tyckt till personer som de tycker mycket om. De säger exempelvis: Jag hann aldrig berätta hur mycket jag älskade henne eller jag önskar så att vi hade rett ut allt groll vi hade mellan oss...etc etc... Och jag har tänkt mycket på det där faktiskt. Man vet ju inte hur länge man får ha sina nära och kära hos sig och man är nog i största allmänhet ganska dålig på att säga sådana här saker eller rätta till groll som man har. Kanske är man lite stolt och tycker att nej men varför ska jag komma och be om ursäkt för det där som hände för 4 år sedan, det var ju inte mitt fel, det är ju han som skall be om ursäkt i såfall och inte jag.

Jag har en del saker som jag borde/vill reda ut samt säga till folk i min närhet. Men speciellt en sak tynger mig mer än något annat och jag har mer och mer börjat inse att det enda sättet att sluta tänka på det här och sluta grubbla, det är att prata med den här personen som det gäller. För den enda som mår dåligt just nu av detta är nog jag själv. Jag kan grubbla dag och natt över varför det blev som det blev och att saker inte har blivit som de en gång var efter den här händelsen. Detta hände för några år sedan men än idag så mår jag dåligt över det och grubblar då och då på det.
Personen det gäller tror jag har glömt det hela eller så döljs det mycket bra, men jag kan inte glömma, för jag blev så oerhört sårad och ledsen av det påhopp jag fick. Rent krasst så kan jag säga att jag fick en utskällning som heter duga för något som inte stämmer och är sant. Så här i efterhand när jag ser tillbaka på händelsen så förstår jag att vi måste ha befunnit oss på två helt olika våglängder och förstod inte varandra alls. Det var precis om om vi pratade två helt olika språk. Den här personen ville heller inte lyssna när jag försökte förklara, då blir ju saker och ting ännu jobbigare.

Men jag känner och har så känt ett tag att jag borde verkligen ta tag i detta och göra något åt det. Be den här personen om en liten pratstund och verkligen få tömma ur allt som tynger mig kring den här händelsen. MEN... och det är ett mkt stort men... man ska ju våga också. Jag är ju tyvärr den typen av människa som gråter så fort det blir jobbigt och jag gråter även när jag är arg och störtförbannad, vilket stör mig oerhört för folk kan tro att jag är ledsen när jag egentligen är arg. Jag är rädd att personen i fråga bara ska sucka och tycka att jag är löjlig och att det är glömt eller att personen/personerna det gäller ska låtsas som det regnar och där sitter jag nervös, rädd och vet inte vad jag ska säga. SUCK!
Jag vill så gärna få en rätsida på detta men jag vet ju inte om jag vågar och OM jag vågar, när är då rätt tillfälle?? Hur ska man inleda en sådan diskussion då och hur ska jag göra ett fint avslut? Frågorna hopar sig och jag blir inte klokare heller av allt grubbleri men vill heller inte att det ska vara som det är nu och den enda som kan ändra på det är jag själv.

Usch ja...livet är ingen lek precis och det krävs både kraft och mod för att orka leva. Jag hoppas att jag har både kraft och mod någonstans där djupt inom mig, det kanske bara tar lite extra lång tid för mig att hitta dessa egenskaper djupt där inne i Annikas egenskaps-arkiv. Men skam den som ger sig! Undrar om kroppen har sitt alldeles egna " hitta.se" ?? // Ängla-Li