Pappa är döende. Läkarna vet inte ens om han klarar helgen, men hittills har han gjort det i allafall. Jag har varit uppe i Dalarna sedan i Torsdags för att dels hjälpa mamma hemma och dels för att få träffa pappa. Idag var jag dock tvungen att åka hem igen då jobb och annat elände väntar.
Beskedet om att detta med pappa inte kommer att gå vägen fick jag och mamma i torsdags kväll. På fredagen var vi till sjukhuset och pratade med en läkare om pappa och han sa då att det inte alls går som de vill, det går bara åt ett håll så att säga och han visste inte när det kommer att ske, han visste inte ens om han skulle klara sig över helgen som sagt.
Livet är så otroligt jävla orättvist. Min älskade, lilla, underbara papputt.... :-(
Idag innan jag skulle åka tåget hem så fick jag prata med pappa i telefon och då sa han bl.a:
-Det är så konstigt Annika, jag ser en massa bilder!
Jasså, vaddå för bilder undrar jag.
Pappa svarar:
-Ja sånt som man varit med om.
Så det är kanske inte så långt kvar säger han sen. Jag visste inte vad jag skulle ta vägen just då. Jag har ju hört att folk som har nära-döden-upplevelser ser sitt liv passera revy.....kanske var det just det som pappa upplevt.
Usch, det är så hemskt......sånt händer inte oss, det händer alla andra.
Men samtidigt så vet jag ju att den ena medicinen som han får ihop med morfinet är ett narkosmedel och det kan ge mardrömmar, så jag vet inte om bilderna pappa sett/ser är drömmar eller om han ser sitt liv passera revy just nu....oavsett vilket så är det hemskt och jobbigt.
Jag och mamma har nämligen kommit överens med läkarna om att vi inte vill att de berättar om hans tillstånd för pappa, för vi är rädda att han då bara ger upp i förtid så att säga. Så pappa vet ju inte att det är så illa som det är, men vem vet...han kanske känner det på sig ändå någonstans därinne i sig. Skulle han dock fråga läkarna så måste de svara ärligt. Det är en regel de har.
Om en timme vill jag bara vakna upp och inse att detta bara är en av alla mina galna,onda och jobbiga mardrömmar......men det vore väl för bra för att vara sant.
Jag tycker så otroligt synd om mamma också, men hon är så tuff, starkare än någon av oss. Underbara lilla älskade mamma!!!
Mamma och pappa ni är de underbaraste, finaste, bästa människor som finns!!!!!!
Puss och kram från eran Akka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar