080808 - Det här datumet hade jag och en kompis skämtat om att vi skulle se till att få vårat andra barn på, det blev inte riktigt så. Men,men...vi får väl sikta in oss på något annat knasigt datum någon gång framöver istället. Läste någonstans att alla barn som föddes i Stockholm idag skulle få livslångt gratis inträde till Gröna Lund, det tyckte jag var lite lustigt faktiskt.En annan sak som jag funderar på lite då och då är det här med att träffa kompisar och skolkamrater från förr, varför det känns så otrooligt laddat, ja i allafall så känns det så för mig. Jag får en sådan prestationsångest inför sådana möten. Av någon underlig anledning så känns det som att det jag har gjort och gör inte duger. Helst ska man ju komma till den där klassåterföreningen och berätta att man har rest i flera år, pluggat utomlands, jobbat utomlands, ha åtskilliga högskolepoäng och man skall ha avverkat ett flertal högskolekurser, man skall även gärna ha ett bra jobb med bra betalt, bo i fin villa, ha barn, hund och en fin bil gärna två förresten. På semestrarna ska man åka utomlands eller ha en egen stuga vid havet där man spenderar sina lediga dagar. Man ska verkligen ha gjort massor och ha en massa att berätta och komma med, så att man verkligen blir bekräftad och sedd. Så att man ÄR någon.
Vad har jag att berätta på en sådan återträff egentligen? Att jag bara gick 2 år på gymnasiet, och att jag i stort sett bara har jobbat på ett å samma ställe hela tiden och att min lön är urusel. Att jag skulle bli glad om jag fick ett jobb som kassörska på ICA, vilket alla andra ser som ett straff och som ett jobb man skulle kunna ta för att slippa tänka och anstränga sig. Vem vill lyssna på en sådan livsberättelse?
Jag vet egentligen inte varför jag tycker och känner att man ska ha gjort så himla mkt, varför inte bara vara den man är och vara nöjd med det man gör. Trivs jag med att sitta i kassan på ICA och min klasskamrat trivs med att vara VD på ett stort telecom företag så får det väl vara så, vi har helt enkelt bara olika mål och intressen här i livet. Men nej...Annika kan inte vara nöjd med det. Jag känner att jag också borde vara VD på det där telecom företaget för då ÄR man någon. Sen att jag inte har ett dugg intresse för det tycks inte spela någon som helst roll.
När jag åker hem till mina föräldrar i Leksand där jag växte upp och gick i skolan så kan jag känna riktig panik när vi åker upp till Noret eller till Insjön, för jag är livrädd att springa på någon som jag känner och att jag skall behöva stanna och prata med den personen. Se hur söt,vacker, fräsch och hälsosam den personen ser ut. Höra hur fint den bor och hur bra han/hon har det i livet. Sen stå där och i nästintill stampande oro vänta på frågan som snart kommer:
- Jaha! och vad gör du då och vad bor du?
-Öhhh..jo jag bor i Örebro i en 3:a i ett ytterområde och jobbar på posten. *HEHE*...
Alltså det är såå jobbigt detta. Det är ju egentligen ganska löjligt av mig att känna så här. Alla är vi ju olika med olika mål och förutsättningar här i livet. Vad är det egentligen som säger att alla andra är så mycket nöjdare än jag själv? De kanske vantrivs eller har exakt samma känslor som jag när de möter mig.
Men det som nästan är värst av allt, det är att jag är så otrooligt nyfiken på vad alla andra gör och var de bor och vad de har gjort, men jag vill helst inte behöva berätta något om mig själv. *HAHA*..herreguuud jag e såå sjuk i huvudet! Jag vill gärna höra skvaller och nyheter om folk och försöker hitta folk på nätet för att se om man kan lista ut vad de gör och inte gör. Lite grann kan man ju då hitta via facebook, där man kan hitta gamla klasskamrater och extra roligt är det ju om de har lagt ut foton. Jag är en sån snokare va, så det e inte sant!
Vet inte om det är någon annan som känner så här, jag tror jag är ensam om det, för alla andra verkar bara tycka att det är roligt att träffa folk från skoltiden. Men jag tror någonstans att allting hänger på mitt otroligt dåliga självförtroende och att jag trots mina snart 34 år fortfarande inte har hittat mig själv, jag vet inte vem jag är och vad jag står för. Jag är som en vilsen 14- åring som inte vet vad jag vill, kan och tycker. Det är asjobbigt!
Det känns nästan som att jag vänder kappan efter vinden lite. Umgås jag med en av mina vänner ena dagen , då vill jag vara mer som henne, nästa dag träffar jag en annan kompis som är helt olik den första, då känner jag mig mer som henne, för att en tredje dag träffa kompis nummer 3 och då vilja vara som henne och göra det hon gör. Varför inte bara vara jag?
Jag är verkligen vilse i pannkakan!! Tappad bakom en vagn! Helt bakom flötet! Född igår! Har inte alla getter hemma! Ja kärt barn har många namn.....men mig själv har jag inte hittat. Vet i tusan var jag skall leta heller! *SUCK*
Dagar som dessa - då jag verkligen inte vet vem jag är och vad jag vill så känns det extra kul att blicka tillbaka på ögonblick som faktiskt har varit underbara, roliga saker man har gjort, saker man varit extra stolt över och fina komplimanger man fått. Jag har fått en hel del komplimanger i mitt liv, men det känns som att få har varit riktigt äkta. Men det finns ju ett talesätt att av barn och idioter får man höra sanningen. Och det har jag tagit till mig, för jag minns speciellt ett ögonblick när jag jobbade på Förskolan Loppan i Insjön så satt jag en tidig morgon i lekrummet med några barn och byggde lego, solens tidiga strålar letade sig in genom fönsterrutan och lyste på mitt då utsläppta, nytvättade hår. (Hade sällan håret utsläppt, men bara för att det skulle torka fortare så var det utsläppt den här morgonen). Framför mig sitter en pojke i 4-års åldern, sömndrucken och inte riktigt vaken ännu, sitter liksom och stirrar ut i tomma intet, när han plötsligt utbrister:
-Fröken, du ser ut som en porslinsdocka!!!
Det värmde ska ni veta! Sen om det var menat som en komplimang eller inte, det bryr jag mig inte så mkt om, men underbart var det att få höra det!!
Tänk vad små ord kan betyda mycket för den enskilda människan, ord som kan rädda dagen för en person. Ord som ger styrka och kraft att orka leva vidare!! // Ängla-Li
2 kommentarer:
hej ,vill bara påminna dig om att utav barn och fyllehundar får man reda på sanningen så pojken tyckte verkligen att du såg ut som en porslinsdocka.sedan när det gäller dessa återträffar och dess människor som säger att dom är så lyckliga om man väntar och höra dessa människor efter 1-2 flaskor vin så brukar 90 procent av dessa lyckliga människor att lipa då kommer det fram att min man slår mig, ci är inte så lyckliga för min man är otrogen och barnen har oftast gjort nåt man inte vill att dom skall göra i sitt liv etc,etc, det brukar komma en del men vad har då du jo antagligen den charmigaste son jag träffat på ,han är frisk och har hälsan och är såååå charmig ,du har en sambo som tar hand om dig och stöttar dig när du har det jobbet ni bor i förort till örebro men ni har en lägenhet jag bor också i en förort samma som du en gång bodde i som ligger i göteborg men du hade då ett jätte mysigt och varmt hem ,har nu inte sett ditt hem i örebro men jag tror att det säkert är minst lika mysigt om inte mysigare så annika alla har vi motgångar men var glad att du har människor som tar hand om dig och kramar dig när du har det jobbigt det är värt mer än mycket annat .många kramar från busig23 som gärna kramar dig när du har det tufft
hej där är faktiskt tvungen att kommentera detta en sak har jag lärt mig och det är det att utav barn och fyllehundar får man höra sanningen.så pojken tyckte att du såg ut som en porslinsdocka .sedan gällande att möta sitt tidigare liv jag har själv gjort det och funderat på det mycket men när jag var på en återträff en gång så möttes jag av intressanta sakar bla. när man kom i början så var ALLA så lyckliga dom hade perfekta jobb och dom var gifta och så lyckliga och så var det jag jobbar i fabrik och var singel och då hade jag inga barn,allt eftersom kvällen gick och alla hade fått en del innan för tröjan med andra ord fyllan tog över då kom sanningen fram tjejerna började lipa och killarna beklagade sig då fick man höra följand saker ,min man slår mig ,min man är otrogen ,min fru shoppar upp alla pengar barnen hade provat knark etc,och i slutet av kvällen ja då var jag den lycklige konstigt .men i ditt fall du har världens goaste och charmigast son ,du har en sambo som ställer upp för dig när du har det jobbigt du bor i en förort till örebro men du har tak över huvudet ,du har inte världens dröm jobb men det ger pengar och jag vet när du bodde i förorten i göteborg så hade du det jätte mysigt och hemtrevligt jag bor själv i denna förort du bodde men jag trivs här. och här har jag även lärt känna några underbara människor som jag aldrig träffat om jag inte bott här så heja förorten . så egentligen har man det rätt bra sedan kan man ju alltid önska sig saker och då blir det väl lätt att man önskar mer pengar men det gör nog nästan alla människor ,men ska man se krast på saken va hjälper pengar om man får en sjukdom som man inte kan bota ??så jag tror ändå vi är lyckliga på vårat egna lilla vis kram på dig från busan23
Skicka en kommentar