Pappa och jag orsakar kaos.

Go kväll go vänner!!!

Ni som läste gårdagens inlägg vet att min helg var mer eller mindre kaosartad. Nu var det inte bara jag som var huvudrollsinnehavare i det hela utan även min papputt hade en stor roll tyvärr.

Min pappa har som ni vet fruktansvärda magsmärtor och försöker komma igenom varje dag med så lite smärta som möjligt. Läkarna testar olika mediciner för att finna den tablett/spruta eller metod som skall ge så bra effekt som möjligt så att han skall få vara så smärtfri som det bara går fram till dess att operationen i Uppsala blir av.

Den senaste tiden har han inte haft det bra alls. Smärtan har varit jobbig och ingenting har hjälpt. Men så i fredags då när det blev klart att jag skulle få stanna kvar på sjukhuset över natten så åkte ju mamma hem. Men pappa och Ola mötte henne bara i dörren där hemma och satte sig i bilen för att åka och hälsa på mig, samt komma med lite rena trosor och så. När de satt där hos mig så märkte jag att pappa hade ont och frågade honom om han hade ont och JO det hade han ju. De satt hos mig i ca: 30 minuter och åkte sen hem igen för mamma skulle fixa mat åt dem, då dagens matintag hade blivit helt rubbat.

Kvällen på avdelningen försökte jag fördriva med lite tv-tittande, läsa lite samt ligga å filosofera, men hjärnan värker vid dessa ansträngningar och jag fixade inte någon längre stund vid tv:n. Bestämde mig då för att gå o lägga mig redan vid 21 snåret någon gång. Blir väckt mitt i natten vid 1.00 av en sköterska som säger att jag har besök. Jag fattade ingenting, visste inte om jag drömde eller om det var verklighet. Men där står min storasyster Helena och försöker prata med mig. Det visade sig att hon kört in pappa till akuten (som ligger vägg i vägg med avdelningen där jag var) för han hade börjat blöda ur ändtarmen. Han var orolig att det kom inifrån magen och knölen han har där. Men det visade sig sedan att det berodde på de suppositorer han tar. De blev kvar där fram till 3-4 någon gång, så i några timmar så var jag och pappa där samtidigt, vägg i vägg.

Det finns ett s.k "smärtteam" som besöker pappa hemma och kontrollerar hans medicinering samt provar nya metoder och de hade varit hemma hos pappa på lördag förmiddag efter hans sjukhusnatt och han hade då fått morfinsprutor. När jag sedan kom hem ( min andra syster Sussie och Ola hämtade mig i Falun) så låg pappa och sov. Han sov i flera timmar, men när han väl vaknar och kommer upp så är han helt borta. Han svamlar och sluddrar, är förvirrad och pratar helt osammanhängande. Jag blev faktiskt riktigt rädd och ledsen av det jag såg. Han satte sig vid köksbordet och började hälla det vatten han hade i ett glas över i två kaffekoppar som stod på bordet. Han flyttade på sakerna på bordet och rättade till blommorna i fönstret. Han sa: det blir värre imorgon....stupröret och shellkortet.
Helt osammanhängande och han sluddrade precis som om han vore berusad eller väldigt påverkad. Jag ringde efter mamma som var iväg och handlade. Hon ringde då till smärtteamet igen som kom hem till oss för att se till pappa.

Så här i efterhand så misstänker vi att han hade fått lite för mycket morfin. Han gick hursomhelst och lade sig för att sova igen och under tiden så åkte vi andra (förutom mamma då) till Anders ( min systerson) för att fira att han hade fyllt år.
När vi kommer hem därifrån så är det helt tyst och vi frågar mamma om pappa fortfarande sover men då berättade hon att han hade åkt in med ambulans till sjukhuset...IGEN!!

Så vi hade mer eller mindre skyttetrafik mellan sjukhuset och hemma. Mamma skämtade om att hon borde få klippkort på akuten pga alla resor hon gjort dit den senaste tiden. Vi syskon skojade om att vi snart får en egen avdelning på Falu lasarett döpt till : Thunells paviljong.

Pappa ligger fortfarande på sjukhuset och på måndag ska han till Uppsala för att operera sig och jag önskar faktiskt att han får stanna i Falun tills det är dags att åka dit, för det känns mer tryggt att han är där i deras trygga händer än att han går hemma med smärta, ensam när mamma jobbar. Och vem vet vad alla tabletter kan ställa till med. Det som vi upplevde där på lördags kvällen vill jag aldrig uppleva igen, det var liksom inte pappa, det var fruktansvärt och hemskt. :-(

Önskar så innerligt att de kan ta bort den där jäkla knölen och att hans smärtor försvinner. Varför ska just han drabbas av den där skiten....han som egentligen är så himla pigg och alert och levnadsglad?! Då är det bättre att jag tar hans smärta, jag som ändå är som jag är, med den bakgrund jag haft. Men bara pappa slipper!! SNÄLLA!!!

Älskade, underbara lilla pappa....om jag kunde ta över din smärta.....om så bara för en dag så att du kunde få vara smärtfri, åtminstonde i ett dygn så skulle jag göra det. Jag är ju ändå bara hemma och är sjukskriven just nu......vill så gärna se dig glad igen, se dig le, komma med knasiga ideér och bara vara som vanligt igen.... älskade lilla pappa, om så bara för en dag!!!

Din dotter // Ängla