Sjukskriven

Idag har jag varit till läkaren pga den fruktansvärda ryggsmärta som jag har och har haft sedan i Onsdags förra veckan, men som tilltog drastiskt i söndags. Jag har alltså inte kunnat röra mig knappt. Varje steg smärtar och det hugger i ryggen och ilar/isar ner i benet. Att ta sig från sittande till stående, från sittande till liggande och vända sig från vänster till höger sida i sängen har varit direkt plågsamt, för att inte tala om nästintill omöjligt.
Ola har fått hjälpa mig med att klä på mig, sätta på mig mina skor, duscha mig och tvätta mitt hår, hjälpa mig upp ur soffan,sängen etc. etc.
Jag har själv försökt att dämpa smärtan med hjälp av de värktabletter som jag tidigare fått mot mina gallstensattacker men de har inte hjälpt ett dugg.
Så idag ringde jag vårdcentralen och bad om hjälp för enligt planerna så skall jag egentligen börja jobba nu på Söndag, men som ni nog förstår så finns inte det på min världskarta. Jag menar jag har ju inte världens lämpligaste jobb precis..*HEHE*...jag lyfter liksom tunga paket hela dagarna och ett vanligt arbetspass så lyfter man ca: 5-6 ton sammanlagt. Så därav behövde jag få bli sjukskriven samt få ett läkarintyg.
Det hela började med att läkaren frågade mig om jag har haft ryggproblem tidigare och det har jag ju inte haft mer än för ca: 6-7 år sedan då jag fick ryggskott en gång, så jag svarade ju givetvis nej på den frågan men när han efter en stund börjar undersöka mig så utbrister han:
- Jo men du har visst problem med ryggen!!!!
-Jasså?? säger jag och undrar hur fasen han kan se det. Då säger han:
-Ja, men du har ju skolios, din ryggrad är ju alldeles sned!
Jag blev så paff för jag har aldrig hört ngn läkare säga att jag skulle lida av detta, och jag har ju heller inte haft några besvär av det. Jag tycker ju att skolläkare borde ha sett det tidigare i såfall. Men,men...efter ytterligare undersökning så säger han att det är inte helt uteslutet att detta kan vara diskbråck..men helt säkert är det ju ändå inte, då den diagnosen är rätt svår att ställa. Jag hade inte riktigt alla symptom som stämde överens med det. Men han sa att blir jag värre och börjar få domningar i benen och mot blygdbenet så skall jag genast komma tillbaka.

Jag fick iallafall en tillfällig diagnos och det var ngt ischias liknande och jag har blivit sjukskriven i ca 14 dagar. Har fått en mkt stark värkmedicin som fungerar som morfin. Så idag när jag tog min första tablett så kände jag mig rätt så lullig och hög här hemma.
Får väl se hur det går nu framöver om det blir någon bättring eller ej. Är riktigt trött på att ha så här ont nu och att vara så "handikappad" som jag är med att inte kunna göra ngt själv knappt.

Ja vad ska man säga...man får väl vad man förtjänar kanske..och uppenbarligen måste jag gjort ngt mkt dumt. *L* // Ängla-Li

Cancer - din onda sjukdom,varför finns du??

Jag fick igår ett väldigt ledsamt och jobbigt besked av min mamma via telefon. Min pappa har cancer, någonstans runt gallsäcken-gallblåsan (jag vet inte exakt). Han fick själv beskedet på sjukhuset igår efter ett antal olika tester som gjorts.

Det hela började med att pappa en längre tid haft väldigt ont i magen, han har haft många vakna nätter då han inte kunnat sova och han har i stort sett levt på sina värktabletter. Efter flera veckors plågor stod mamma inte ut längre och mer eller mindre tvingade pappa till sjukhuset en natt då han hade så ont att han nästan svimmade av smärta.

Det visade sig då att han hade massor av stenar i gallblåsan + en kraftig inflammation i detta område. Inflammationen var så stor att läkarna inte ville operera pappa just då pga förhöjd risk, så han blev hemskickad med inflammationshämmande mediciner.

Men magvärken ville inte ge med sig och de återvände till sjukhuset någon vecka/-or efteråt och pappa opererades. Operationen var mkt komplicerad och kirurgerna kunde inte göra som de brukar vid en sådan här operation pga komplikationer och andra saker i pappas galla. De hittade runt 200 stenar och en mkt ful gallsäck. Allt togs bort och allt var frid och fröjd, trodde vi.

Pappa kom hem från sjukhuset några dagar efteråt och var lättad över att operationen äntligen var överstökad och att han nu så sakteliga skulle bli bättre och bättre med mindre smärta som följd. Men hans kropp hade tydligen inte samma plan, för trots att stenar och säck nu var borta så har hans värk i magen bara fortsatt. Läkarna sa och han själv tänkte att det tar ett tag för kroppen att läka efter ett sådant här ingrepp och man kunde därför ha ont ett bra tag efteråt och med tanke på hur komplicerad pappas operation var så var det inte alls konstigt att han fortfarande hade smärta.

Jag och Viktor åkte upp till mamma och pappa i Leksand för snart 14 dagar sedan och under hela den här tiden så hade pappa ständig smärta och hans humör var dåligt. Han hade inte ork till att göra nånting pga smärtan och han gick mest runt och väntade på de klockslag då han skulle få ta en ny värktablett.

Jag hade sedan flera månader tillbaka lovat mina föräldrar att rensa i de skrubbar som omringat mitt gamla flickrum på övervåningen i deras hus. Rensa ut gamla skolböcker, leksaker, spel och annan bråte, så jag var ju rätt sysselsatt under min tid däruppe. I vanliga fall så skulle min pappa varit mkt engagerad och hjälpt till att bära, lyfta och dona. Men dels pga smärta och dels pga att han var nyopererad (då man inte skall lyfta tungt en tid efteråt) så kunde han inte vara till så stor hjälp, vilket var fullt förståeligt från min sida, men samtidigt väldigt konstigt då min pappa är den typen av människa som aldrig tvekar att hugga i när det behövs, han har alltid varit väldigt aktiv och går sin lilla motionsrunda varje dag.

Att då se pappa sån här har varit väldigt jobbigt. Men jag har hela tiden tänkt att det är ngt övergående.

I Söndags (den 27/7) åkte vi hem till Örebro igen och pappa var så snäll att han körde hem mig och Viktor med bilen. Han hade väldigt ont och sa inte speciellt mkt i bilen på väg hem. Dagen efter (på Måndagen) så hade mamma äntligen lyckats övertala pappa att åka till akuten och efter ett flertal prover, tester, skiktröntgen och dyl. så upptäckte man då denna tumör. En knöl som är ca: 2-3 cm och den är enligt läkarna behandlingsbar. Det finns 3 olika behandlingar för detta och det är: cellgifter, strålning samt medicinering. Som det lutar åt just nu så kommer pappa få cellgifter. Men det är ännu inte helt klart. Detta kommer att ske den 20 augusti då specialister från Uppsala kommer upp till Falu lasarett.

Det är det jag vet just nu. Vi är alla självklart chockade över beskedet och jag har ännu inte hunnit bli eller vara ledsen. Jag är nog mest förbannad över denna fruktansvärda sjukdoms enorma framfart bland oss människor och att den de senaste åren omringat mig, med nära och kära som fått dessa besked och som sedan kämpat och fortfarande kämpar tappert mot jobbiga behandlingar, smärta, dödsångest och andra jobbiga saker.

Jag har haft arbetskamrater som fått cancerbesked och som sedan inte vunnit striden efter den knappa tiden av bara 6 månader- 1 år. Jag var senast i juni på en begravning i Göteborg, då en underbar arbetskamrat och vän till mig begravdes till följd av en kort tids sjukdom, även det cancer i magen. Allt gick så oerhört snabbt och ingen kunde väl förutspå att det skulle sluta som det gjorde. Men livet blir sällan som det borde, livet bestämmer många gånger helt annorlunda mot vad man själv gör. Man får ingen förvarning och man får heller ingen chans att ändra på det.
Det som oroar mig mer just nu, förutom pappas kommande behandlingar, är mig själv. Låter säkerligen mkt själviskt att tänka så i detta läge då jag har en pappa som nyligen har fått detta tragiska besked, men faktum är att läkarna berättade för mamma och pappa att det kan vara väldigt vanligt att sådana här tumörer uppstår om man har inflammation runt gallblåsan. Och jag fick ju i okt/nov ngn gång även jag reda på att jag har fullt med stenar i min gallblåsa, då jag haft och fortfarande har enorma smärtor och gallstensattacker emellanåt. Nu har jag visserligen (mig veterligen) inte ngn inflammation i detta område och det var ju först då risken för tumör ökade. Men en liten risk finns ju ändock, faktum kvarstår ju - jag har fortfarande en massa stenar i min gallblåsa. Jag står tack och lov uppsatt i kö för operation, men som i den svenska sjukvården så går inte allt enligt planerna. Jag fick i December-07 reda på att jag skulle bli kallad inom 3 månader men har fortfarande inte blivit det. Så de ligger väl efter i schemat, som vanligt. Men efter detta besked om pappa så funderar jag starkt på att ringa och höra mig för om de glömt bort mig eller inte.

Jag har nog fortfarande inte fattat att min pappa, MIN PAPPA har cancer. Han hade ju bara lite gallstensbesvär, sånt går ju över. Men det var värre än så. Men jag befinner mig väl mer eller mindre i ett chocktillstånd då jag ännu inte tagit till mig vad som händer och kommer att hända. Jag är som tidigare nämnt bara förbannad på denna sjukdom. Ja, jag vågar nog uttrycka mig så starkt att jag vågar säga att jag HATAR denna sjukdom och vad den gör med människor.

Pappa! Var stark nu och kämpa dig igenom detta, vi kommer att klara det tillsammans. Finns här för dig nu och för alltid, glöm aldrig det! // Ängla-Li

...Ja så här såg jag då ut för en sisådär 30 år sedan ungefär. Jag var då 4-5 år och bodde med mina föräldrar och mina två äldre syskon i ett gult hus i Vretarna som ligger i Tumba (Botkyrka kommun) söder om Stockholm.
Jag gick på dagis och var livrädd för en kille som hette Joakim och gjorde allt i min makt för att undvika möten med denna grabb.
På fritiden lekte jag med kompisarna som fanns på min gata och i lekparken som fanns strax bakom vårat hus. Som jag minns det så levde jag rätt så fritt trots min ringa ålder och fick gå själv både till lekplatsen och till kompisar som bodde några hus bort.
Jag har än idag kontakt med två av kompisarna från den här tiden och mina föräldrar har även de kontakt med några grannar därifrån.

Någon gång 1979/1980 så bestämde sig mamma och pappa för att styra kosan mot Dalarna, närmare bestämt Leksand för att bosätta sig där i ett litet rödmålat hus i en liten by som heter Hagen som ligger i Häradsbygden (en liten by som ligger mellan Insjön och Leksand). Där har jag sedan växt upp, men har väl kanske aldrig riktigt känt att jag passat in. Jag började lekis i en by som heter Tibble tillsammans med några killar och tjejer som jag sedan har gått i samma klass med ända upp till årskurs 9. Redan på lekis så blev jag så smått utfryst och hamnade ofta utanför de redan uppgjorda grupperingarna. Tydde mig då mycket till min manliga lekisfröken Tommy som stöttade mig i allt och alltid var ett enormt plåster på såren och som alltid förstod och peppade mig.

Så kom då dagen då jag skulle börja i 1:an - den stora magiska dagen för så många 6-7 åringar, och likaså för mig så klart. Vi hade inhandlat en ny skolväska, nya skolkläder, nya skor och bänk och bokpapper och jag var såå stolt.
Den första tiden i Gärde skola minns jag som rätt OK, jag trivdes bra och blev arg när jag inte fick några läxor med mig hem.
Men någongång mellan 2:an och 3:an förändrades allting. Jag trivdes inte alls längre lika bra i skolan och jag började upptäcka hur ensam jag egentligen var. Alla andra tjejer i klassen var grupperade i par som umgicks i vått och torrt och givetvis var jag inte en av dem. Jag blev allt oftare ensam på rasterna, på vägen hem från skolan och på idrotten när man skulle välja lag så blev jag alltid vald sist.
Jag hade ingen kompis efter skolan utom de gånger då någon från dessa par var sjuk eller borta så dög jag som en tillfällig "stand-in" tills kompisen frisknat till och kom tillbaka. Dum som jag var och så kompistörstande jag var så gick jag ju på detta och blev överlycklig då ngn ringde och frågade om vi skulle leka. Jag var för liten för att förstå att jag bara var en reserv.

Från årskurs 3 och upp till mitten av högstadiet minns jag bara som ett stort svart mörker, där ordet MOBBAD blinkar likt en stark neonrosa skylt i Las Vegas glädjekvarter. Jag hatade mig själv och var så oerhört misslyckad och ful å äcklig.

Gymnasiet gick jag i Falun på Kristinegymnasiet på Barn & Ungdomslinjen ( 2-årig) och hamnade i en underbar klass. För första gången på flera, flera år så kunde jag glädjas åt att gå i skolan igen. Jag fick vänner som accepterade mig för den jag var, och jag flyttade till eget boende (eller ja...hemmet som vi kallade det) och fick lära mig både ett och annat om livet. Det var en underbar tid och jag har många och starka minnen från den här tiden.
På studenten fick jag nästan panik över att jag kanske aldrig mer skulle få träffa dessa underbara människor igen. Och med facit i hand så vet jag ju att flera av mina kamrater från gymnasietiden har jag ingen aning om vad de gör eller var de bor.

Efter gymnasiet så började jag jobba inom barnomsorgen i Leksands Kommun, både som springvikarie och med lite längre fasta vikariat. Jobbade bl.a en längre tid på Förskolan Loppan i Insjön där jag trivdes oerhört bra och hade underbara arbetskamrater. Vi var ett härligt gäng som jobbade bra ihop och som hittade på tokigheter även utanför arbetet. Nu kan jag nästan säga att Loppan är nog det bästa jobb som jag haft.
Därefter har jag även jobbat i affär, finmekanisk verkstad, som städare och nu senast på Posten, där jag fortfarande är kvar, tyvärr.
Som ni märker så låter jag mkt bitter över detta och det stör mig så oerhört att jag inte kan ta mig därifrån fast jag så gärna vill. Jag söker jobb så fort jag hittar men får inga napp.Men skam den som ger sig.

Men för att återgå till min lilla livsresa "so far" så tröttnade jag så småningom på Leksand och alla dessa trångsynta människor, men kände väl även att mina jobbiga år på mellan och högstadiet gjorde sig alltför mkt påmint av att bo kvar på denna plats. Så jag flyttade till storstaden Göteborg där jag bodde i ungefär: 9 år och där jag även träffade min sambo. Eller jag träffade honom inte i Göteborg som så men under min tid där så vigdes jag in i datavärlden och det stora internet och därigenom (orkar inte dra hela storyn här), lärde jag känna den man som jag nu delar min vardag med och som jag även har en underbar liten son med.
Min sambo och älskling har från första stund älskat mig precis som den jag är, med alla mina skavanker, mitt dåliga självförtroende och med den fina och braiga sidan som jag faktiskt har men som jag nog själv har svårt att erkänna. Han är en underbar människa som fått mig att växa som person och som alltid finns där för mig.
Han bodde i Örebro och jag i Göteborg men han tvekade inte en sekund över att flytta ner till mig på Västkusten. Där spenderade vi många år tillsammans.

År 2006 förändrades återigen allt, då vår son föddes en tok-varm dag i Juni och har sedan dess förändrat ALLT i mitt liv. Sedan den dagen är ingenting sig likt och jag har såhär i efterhand inte fattat hur jag har kunnat leva ett liv utan denna underbara lilla varelse. Den kärlek man känner inför denna lilla krabat som läggs upp på ens bröst efter den lite smått hysteriska kraftansträngning även kallad förlossning är obeskrivbar, ja jag finner då inga ord för den känslan som uppstår då och som sitter kvar i ett modershjärta långt efteråt för att inte säga hela livet faktiskt.
Tänk att 3885 gram tog upp en sådan stor plats i mitt hjärta, det är häftigt!! Nu är de där 3885 g hela 13000 gram ungefär och platsen i mitt hjärta blir bara större och större.
Viktor Isac Theo Crantz - Jag älskar dig så otroligt mycket!

I December 2007 så lämnade vår lilla familj Västkusten bakom oss och vi styrde kosan inåt landet, till Närke, närmare bestämt Örebro där vi bor i en 3:a i Stadsdelen Brickebacken. Jag jobbar fortfarande på Posten, fast på Logistik istället för på Meddelande som jag gjorde i Göteborg. Jag trivs bra i vår lägenhet och i Örebro som stad men trivs inge vidare med jobbet. Jag har sökt, söker och kommer att söka andra jobb tills jag lyckas få något annat. Jag tänker inte ge upp min lilla önskan om att få ett dagtids jobb och gärna inom affärsområdet.

Ja, så är vi då framme i nutid, där jag befinner mig just nu på min livsstig. Vägen hit har varit rätt brokig och jobbig på många sätt och vis, med tuffa beslut, hårt leverne och många besvikelser. Men självklart även med många glädjeämnen och lyckliga dagar - oförglömliga dagar och tillfällen. Och jag tror att både det jobbiga och tråkiga som det roliga och lyckliga har haft och kommer att ha en stark betydelse och effekt på mina handlingar och på den person jag är och kommer att bli - på både gott och ont förstås. // Ängla-Li