Hejsan trogna läsare!!!
Nu var det riktigt länge sedan jag skrev här i min blogg och jag har väl ingen direkt anledning, men kan försvara mig med att det varit lite väl mkt omkring mig det senaste och det är svårt att lära in nya rutiner. Sen har jag dessutom saker jag strider om, jag ska hantera och bearbeta min sorg efter papputten och samtidigt ska jag bara vara Annika med allt hon har att göra. Jag ska försöka bena ut det hela lite bättre så att ni lättare får en inblick i vad som händer här.
Som sagt har fått nya rutiner i min vardag. Ola har fått jobb och jobbar numera i Kommunen i ett mobilt team som åker runt i kommunens olika parker, nationalparker och dyl och röjer skog, fixar ordning på ett eller annat sätt. Nu inför julen ska de även hugga julgranar på kommunens marker som sedan skall säljas, ställas på dagisar, skolor osv...i kommunen. Han trivs hittills riktigt bra men är helt slut när han kommer hem. Han arbetar mellan 7-16.
Detta innebär alltså att Viktor fått nya tider på dagis. Enligt ngn väldigt dum regel här så får man bara ha sitt barn på dagis under arbetstid samt restid till och från arbetet. Detta innebär i praktiken för oss att jag lämnar V kl: 15 och Ola hämtar honom vid 17-17.15.
Tycker det är helt galet vansinnigt. Han får aldrig vara med under några måltider, han får aldrig vara med på förmiddagarna då den mesta aktivt pedagogiska verksamhet pågår...såsom när de går till skogen varje måndag, pyssel av olika slag. Han får aldrig vara med på samlingen där alla barnen bekräftas genom en sång och genom att de får sätta upp sin personliga gubbe i ett träd för att visa vilka som är där. Han lämnas när alla andra barn börjar gå hem.
Detta är alltså en sak jag strider om just nu. Har ansökt om utökad barnomsorgstid men har "bara" blivit beviljad 15 timmar i veckan. Det innebär för oss att vi får lämna honom måndag och tisdag mellan: 11-17 men på onsdag mellan 15-17 igen.
Det som är så jobbigt de här dagarna när han lämnas 15 är att hela dagen består av ett enda stort stressmoment. Jag måste ställa klockan på ringning för att vi ska komma upp i tid så att han får i sig sin frukost i tid så att det inte blir för kort tid mellan frukost och lunch. Jag måste sedan parera matlagningen så att han hinner sova middag innan det är dags att gå till dagis. Jag HATAR dessa dagar och fattar verkligen inte varför det ska vara så svårt att få ha honom mellan: 11-17 alla dagar. jag blir så arrrrrg när jag tänker på det.
Men efter begravningen och allt har lugnat sig lite så tänker jag ta itu med det här igen och gå vidare med det, jag får väl gå till tidningen annars om det är så. Varför får annars föräldrar som jobbar natt ha sina barn på dagis medans de sover....då varken jobbar de ju eller reser till/från jobbet. Det borde väl vara exakt samma sak?!
Och det mest sjuka med det hela är att vi får betala full avgift fast vi egentligen bara få ha honom på dagis 6-8 timmar i veckan. Vi betalar alltså precis lika mkt för dessa 6 timmar som föräldrar gör som har sina barn där 40 timmar i veckan. Det rimmar oerhört illa anser jag.
Irritationsmoment 2 är en annan strid jag har med mitt gamla jobb i Gbg. Jag skulle enligt deras regler få ett lönetillägg som jag haft utanför min grundlön så att säga, det skulle jag från och med oktober förra året fått inbakat i min grundlön, men har inte fått det. Ringer fram och tillbaka, med jobbet, facket osv osv...men inget händer. Det är pengar jag har rätt till och har nu inte fått det extra tillägget utbetalat på snart 11 månader, så de ligger inne med en hel del pengar om man säger så och även här tänker jag strida för min sak, för det är pengar jag har rätt till och jag tänker faaaan inte ge mig.
Dessa 2 ting kan kanske tyckas vara småbagateller men de suger oerhört mkt energi av mig. Blir ledsen och trött bara jag tänker på dessa ting. SUCK!
Mitt i allt det här så ska jag fixa mitt jobb, jag ska klara av mitt sorgearbete, jag ska försöka bli frisk från alla mina sjukdomar och jag gör allt detta ensam. Inte ensam på det viset för Ola stöttar mig i allt detta , men pga hans nya arbetstider så ses inte vi på hela veckan. Sist jag såg honom nu var i söndags eftermiddag. Vi går liksom om varandra. Och vi kommer inte ses förrän på fredag. Då ses vi uppe i dalarna för att gå på pappas begravning. Känns helt enkelt jätte konstigt. När vi väl ska få ses och umgås så ska det ske på en begravning. SUCK!!
Jag och Viktor åker till Dalarna imorgon och Ola kommer på fredag förmiddag som sagt.
Gillar inte alls detta familjeliv vi har just nu, för vi ses liksom aldrig och när helgen väl kommer och vi äntligen kan umgås så kanske Ola vill gå ut med sina kompisar eftersom de inte kan ses i veckorna och då blir Viktor och jag ensamma hemma. Om jag kände mig ensam förut så känner jag mig ännu mer ensam nu sedan han har börjat jobba. Det är svårt att lösa situationen så att det passar alla. För jag har full förståelse att han vill träffa sina vänner med.
På fredag är det som sagt begravning och jag har ingen aning om hur jag kommer hantera det hela, det kan gå hur bra som helst likaväl som att jag bryter ihop och kastar mig gråtandes över kistan. Vet inte alls var jag befinner mig i min sorg just nu för det känns som om jag fått skjuta den åt sidan lite mitt i allt det andra.
Det kommer komma en massa släkt från stockholm som jag inte träffat sedan jag var barn eller kanske inte alls, det kommer kännas konstigt och knepigt det med. Sen är jag även orolig för mamma, hur hon ska hantera det hela. Hittills har hon varit oerhört stark och tuff, men det borde ju braka loss ngn gång tycker man. Önskar jag kunde göra mer för henne än vad jag redan gör.
Får väl återkomma till bloggen efter helgen så kan jag berätta hur det gick på begravningen.
Var rädda om er därute. // Ängla-Li
