Fjant, har flyttat in!!

Hej mina kära bloggläsare!

Jag skrev ju ett inlägg här för ganska så länge sedan om att jag förmodligen inte kommer skriva så mkt mer på den här sidan året, pga idétorka samt att jag haft svårt att samla mina känslor pga allt som hänt den här hösten. men nu känner jag att jag vill skriva ett i allafall, jag har nämligen något att berätta som är av värde mer än något annat. Vi har nämligen gått och fått en inneboende hos oss, vi bor visserligen trångt som det är här i vår 3:a men den här snyltgästen har inte flyttat in i vår lägenhet utan i min mage. Jo minsann där bor nu våran "fjant" och snyltar på den lilla mat som jag lyckas få i mig utan att spy upp den igen. Fjant är ca: 14 veckor gammal och om allt går som det ska gör han/hon entré i sommar ngn gång. Enligt min barnmorska så kommer fjant runt den 24 juni, men jag tror det flyttas fram till juli någon gång. Vi ska på rutin UL i slutet av januari så då får vi veta lite mer säkert när beräknat förlossningsdatum blir.

Detta är en av orsakerna till att jag mått väldigt dåligt de senaste månaderna, jag har verkligen mått illa och har inte kunnat äta mycket alls och precis som när jag var gravid med Viktor så har jag bara gått ner i vikt hittills, vi får hoppas att det vänder. Eller ja....jag behöver ju inte gå upp förståss men illamåendet vill jag bli av med. Mitt blodtryck har varit väldigt lågt och jag har varit yr och illamående hela dagarna. Detta känns väldigt omtumlande förståss men vi är jätte , jätte glada över vår lilla fjant som flyttat in och framförallt känns det bra att Viktor kanske, kanske får bli storebror. Det känns för mig som att kunna ge Viktor ett syskon är den finaste gåva han kan få. Min lilla älskade Viktor plutt. *tokälska*

Jag har lyckats hålla detta hemligt för familjen (förutom mamma då, som fick veta först av alla, redan runt pappas begravning där) men på julafton fick de veta både på min och Olas sida av familjen. Vi hade gjort 2 paket till vardera släkt och skrivit en liten vers inuti, och sen skrev vi på etiketten på paketet att detta paket skulle öppnas sist av alla när alla andras paket var öppnade och på versen inuti stod det så här:

Vi har något att berätta Ja, en nyhet så stor...

I sommar om allt går som det ska, kommer Viktor bli storebror...

Jo, för i Annikas mage bor nu en liten "fjant", och det är på riktigt och
alldeles sant...

En julklapp som man just nu inte ser förståss, men kanske kommer som en
juli-klapp till er och oss...

Och jag kan berätta att det blev uppskattat och populärt både i Örebro och hemma i Dalom. Min stora glädje förutom glädjen att vi ska få ett barn till är att jag ska få slippa jobbet för flera månader framöver och det känns så otroligt skönt. :-) Kanske kan jag även lyckas träffa vänner nu också om man går hemma med en liten, jag hoppas det blir så. Men att hitta en lika underbar mammagrupp som jag gjorde i Gbg, det kan jag nog inte för den var och är fortfarande väldigt speciell.

Jo minsann....så är läget här i Brickebacken just nu och det får vara min lilla nyårsraket till er alla. Känner redan nu att lusten att skriva smyger sig fram ur fingrarna på mig, så vem vet, jag kanske kommer igång med mitt skrivande inom en snar framtid. Jag har i allafall saknat er alla och era kommentarer. Med hopp om ett riktigt gott nytt år till er alla... Stor kram från

Barbamamman Annika

Idétorka....

..ja det lider jag nog av just nu....känner ingen direkt inspiration att skriva i min blogg alls numera. Tycker egentligen att det är jätte roligt och nyttigt att göra det , men det funkar inte just nu i mitt liv. Det är lite väl mkt runtomkring mig som gör att jag enbart kämpar för att klara av vardagen i sig, och bara det kan vara riktigt,riktigt kämpigt. Jag skall förklara varför jag är sån här lite längre fram här när jag har modet och orken att ta upp det.

Men vill ändå att ni ska veta att jag i fortsättningen vill fortsätta blogga, men att det på den här sidan året nog kommer att bli rätt fåordigt. Jag hoppas kunna ta nya tag igen 2009. Då ett nytt bra och fräscht år ska inledas. 2008 har verkligen varit omvälvande på många sätt för mig och min familj.

Annars består dagarna just nu mest av att ta hand om Viktor, jobba och fundera över julklappsinköp som ger mig smått panik. Vad ska man köpa till vem??? Den ständiga frågan och funderingen. SUCK!
Jag går även runt och är bitter och irriterad på allt som hänger över mig och inte vill lösa sig. Som det här med mitt gamla jobb och dagistiderna. Tänk om allt bara kunde lösa sig innan nyår, så man fick börja det nya året med nya friska tag. Men det får man väl se sig om i stjärnorna efter. Apropå det så ska jag nog ringa mitt gamla jobb nu eller i allafall till hon som jag har kontakt med på facket där nere för nu börjar jag bli riktigt, riktigt less på att inget händer och det har nu gått över ett år. Hallåååå elllerrrrr???!!!!!!!!!!

Men som sagt, ville bara förklara mig om varför jag inte syns eller kommer att synas här så mkt resten av december.

Stor kram till er alla från lilla mig // Ängla-Li

Längesen jag skrev nu...

Hejsan trogna läsare!!!

Nu var det riktigt länge sedan jag skrev här i min blogg och jag har väl ingen direkt anledning, men kan försvara mig med att det varit lite väl mkt omkring mig det senaste och det är svårt att lära in nya rutiner. Sen har jag dessutom saker jag strider om, jag ska hantera och bearbeta min sorg efter papputten och samtidigt ska jag bara vara Annika med allt hon har att göra. Jag ska försöka bena ut det hela lite bättre så att ni lättare får en inblick i vad som händer här.

Som sagt har fått nya rutiner i min vardag. Ola har fått jobb och jobbar numera i Kommunen i ett mobilt team som åker runt i kommunens olika parker, nationalparker och dyl och röjer skog, fixar ordning på ett eller annat sätt. Nu inför julen ska de även hugga julgranar på kommunens marker som sedan skall säljas, ställas på dagisar, skolor osv...i kommunen. Han trivs hittills riktigt bra men är helt slut när han kommer hem. Han arbetar mellan 7-16.

Detta innebär alltså att Viktor fått nya tider på dagis. Enligt ngn väldigt dum regel här så får man bara ha sitt barn på dagis under arbetstid samt restid till och från arbetet. Detta innebär i praktiken för oss att jag lämnar V kl: 15 och Ola hämtar honom vid 17-17.15.
Tycker det är helt galet vansinnigt. Han får aldrig vara med under några måltider, han får aldrig vara med på förmiddagarna då den mesta aktivt pedagogiska verksamhet pågår...såsom när de går till skogen varje måndag, pyssel av olika slag. Han får aldrig vara med på samlingen där alla barnen bekräftas genom en sång och genom att de får sätta upp sin personliga gubbe i ett träd för att visa vilka som är där. Han lämnas när alla andra barn börjar gå hem.

Detta är alltså en sak jag strider om just nu. Har ansökt om utökad barnomsorgstid men har "bara" blivit beviljad 15 timmar i veckan. Det innebär för oss att vi får lämna honom måndag och tisdag mellan: 11-17 men på onsdag mellan 15-17 igen.
Det som är så jobbigt de här dagarna när han lämnas 15 är att hela dagen består av ett enda stort stressmoment. Jag måste ställa klockan på ringning för att vi ska komma upp i tid så att han får i sig sin frukost i tid så att det inte blir för kort tid mellan frukost och lunch. Jag måste sedan parera matlagningen så att han hinner sova middag innan det är dags att gå till dagis. Jag HATAR dessa dagar och fattar verkligen inte varför det ska vara så svårt att få ha honom mellan: 11-17 alla dagar. jag blir så arrrrrg när jag tänker på det.

Men efter begravningen och allt har lugnat sig lite så tänker jag ta itu med det här igen och gå vidare med det, jag får väl gå till tidningen annars om det är så. Varför får annars föräldrar som jobbar natt ha sina barn på dagis medans de sover....då varken jobbar de ju eller reser till/från jobbet. Det borde väl vara exakt samma sak?!
Och det mest sjuka med det hela är att vi får betala full avgift fast vi egentligen bara få ha honom på dagis 6-8 timmar i veckan. Vi betalar alltså precis lika mkt för dessa 6 timmar som föräldrar gör som har sina barn där 40 timmar i veckan. Det rimmar oerhört illa anser jag.

Irritationsmoment 2 är en annan strid jag har med mitt gamla jobb i Gbg. Jag skulle enligt deras regler få ett lönetillägg som jag haft utanför min grundlön så att säga, det skulle jag från och med oktober förra året fått inbakat i min grundlön, men har inte fått det. Ringer fram och tillbaka, med jobbet, facket osv osv...men inget händer. Det är pengar jag har rätt till och har nu inte fått det extra tillägget utbetalat på snart 11 månader, så de ligger inne med en hel del pengar om man säger så och även här tänker jag strida för min sak, för det är pengar jag har rätt till och jag tänker faaaan inte ge mig.

Dessa 2 ting kan kanske tyckas vara småbagateller men de suger oerhört mkt energi av mig. Blir ledsen och trött bara jag tänker på dessa ting. SUCK!

Mitt i allt det här så ska jag fixa mitt jobb, jag ska klara av mitt sorgearbete, jag ska försöka bli frisk från alla mina sjukdomar och jag gör allt detta ensam. Inte ensam på det viset för Ola stöttar mig i allt detta , men pga hans nya arbetstider så ses inte vi på hela veckan. Sist jag såg honom nu var i söndags eftermiddag. Vi går liksom om varandra. Och vi kommer inte ses förrän på fredag. Då ses vi uppe i dalarna för att gå på pappas begravning. Känns helt enkelt jätte konstigt. När vi väl ska få ses och umgås så ska det ske på en begravning. SUCK!!
Jag och Viktor åker till Dalarna imorgon och Ola kommer på fredag förmiddag som sagt.

Gillar inte alls detta familjeliv vi har just nu, för vi ses liksom aldrig och när helgen väl kommer och vi äntligen kan umgås så kanske Ola vill gå ut med sina kompisar eftersom de inte kan ses i veckorna och då blir Viktor och jag ensamma hemma. Om jag kände mig ensam förut så känner jag mig ännu mer ensam nu sedan han har börjat jobba. Det är svårt att lösa situationen så att det passar alla. För jag har full förståelse att han vill träffa sina vänner med.

På fredag är det som sagt begravning och jag har ingen aning om hur jag kommer hantera det hela, det kan gå hur bra som helst likaväl som att jag bryter ihop och kastar mig gråtandes över kistan. Vet inte alls var jag befinner mig i min sorg just nu för det känns som om jag fått skjuta den åt sidan lite mitt i allt det andra.
Det kommer komma en massa släkt från stockholm som jag inte träffat sedan jag var barn eller kanske inte alls, det kommer kännas konstigt och knepigt det med. Sen är jag även orolig för mamma, hur hon ska hantera det hela. Hittills har hon varit oerhört stark och tuff, men det borde ju braka loss ngn gång tycker man. Önskar jag kunde göra mer för henne än vad jag redan gör.

Får väl återkomma till bloggen efter helgen så kan jag berätta hur det gick på begravningen.

Var rädda om er därute. // Ängla-Li

Övervakad av änglar!!

...Den här underbara lilla tavlan stod på ett bord på avdelningen där min pappa spenderade sina sista dagar i livet. Jag blev så förtjust i den första gången jag såg den så jag blev bara tvungen att ta en bild på den. Den stämmer så väl, för sköterskorna som tog hand om min pappa var helt underbara människor. Trots att han var så dålig och ibland helt borta så var de ändå så nära på något vis, de kom in och klappade på pappa, tittade honom i ögonen när de pratade med honom, de ville att han skulle förstå vad de sa och menade med alla behandlingar de planerade att göra. Det kom till och med läkare och sköterskor från smärtkliniken (där pappa varit mkt pga sin onda fot) och hälsade på pappa, de kom upp och satt där och var mänskliga. Inte så stressade som många läkare är idag. Medans jag satt där pappas sista helg i livet så fick jag ofta se detta. Sköterskor och läkare som kom och gick och verkligen SÅG pappa. Det var helt fantastiskt mitt i allt elände och ledsamheten.

Idag är det en vecka sedan min papputt somnade in och jag fattar fortfarande inte. Börjar tänka på saker som han inte kommer få uppleva såsom Viktors första skoldag, dagen då jag kanske äntligen får ett körkort, dagen då jag kanske gifter mig, han fick aldrig sin friggebod färdig, alla projekt som står oklara hemma i huset hos mamma, alla platser han ville besöka och som jag hade planerat att besöka med honom...etc...etc.... Det gör ont att tänka på det, men samtidigt ska man väl vara lycklig över allt som han faktiskt hann vara med att uppleva.

Den 14 november blir det begravning i Leksands kyrka, det kommer bli så fruktansvärt jobbigt och påfrestande för oss alla. Har små funderingar på att sjunga något på begravningen men vet inte om jag fixar det, dels pga nervositet men framförallt för risken att rösten skall svika mig och jag brister ut i gråt. Vi får se hur det blir med den saken.

Idag var jag även till läkaren för att kolla min sköldkörtel som jag gör lite då och då, har ju en sjukdom som heter hypothereos och pga det så äter jag levaxin varje dag och skall så göra i resten av mitt liv. Idag var det då dags för en sådan koll och alla värden var bra, men däremot så hittade han lite annat bus på mig. Jag har fått bronkit (luftrörskatarr) och har jätte jobbigt med andningen, ont i halsen och hostar. Så nu går jag på antibiotika och hostmedicin.
Ska aldrig eländet ta slut någon gång?? Varför åker jag på allting just nu, det har ju varit ngt hela tiden i flera veckors tid nu. Nu får det vara nog tycker jag, jag orkar inte så mkt mera. Bryter snart ihop och blir galen, eller ja galnare än normalt då om man säger så. *L*
Är det någon annan av er som har en annan sjukdom än den jag har /haft så skicka hit den/dem så jag kan avklara den med, så får det vara bra sedan för en lång tid framöver. *FNISS*

Nu till lite roligare saker mitt i alla tråkigheter....Ola min älskling har kanske ett jobb på "G", han ska iväg till AF och prata mera om det imorgon. *hoppas,hoppas* Då blir det att ändra tiderna för Viktor på dagis. Skall även prata med hon som har hand om barnomsorgen i den här stadsdelen för att fixa lite bättre tider för Viktor, ur ren social synpunkt. Och på fredag ska vi åka till Ullared och shoppa järnet :-) ska blir såå kul. Mamma åker ner och är barnvakt åt Viktor åt oss, det känns bra. Han gillar mormor, så det kommer bli toppen.

Idag jobbade jag första dagen efter min vecka hemma pga familjeangelägenheter och det gick rätt så bra, förutom andningen då som blev väldigt ansträngd på jobbet där man lyfter så mycket. Men det tråkiga/jobbiga var att "D" killen jag brukar åka med hem har brutit foten/benet och kommer bli borta ett bra tag, så jag har ingen att åka med. Det går inga bussar hem heller så om den enda bilen som går till min stadsdel är full så får jag gå hem. En promenad på ca: 6-7 km vid 23 snåret genom mörk skog.....inte jättelockande, men måste man så måste man, jag har ju inget annat val. Usch vad jag avskyr att vara så beroende av andra för att kunna ta mig hem från mitt arbete....Grrrr...it sucks!!!!!!!!!!!

Nu ska jag snart logga ur och gå å nana kudden. Ola ska ju iväg på FM imorgon så det gäller att jag är någonlunda pigg och orkar busa med våran busbebis. Han äter också antibiotika förresten. Han har haft feber i över 5 veckors tid snart. SÅ nu hoppas jag verkligen att den försvinner så han blir frisk och kan gå till dagis igen. Tycker så synd om honom för han frågar om han får gå till dagis varje dag nu och det gör så ont i mitt modershjärta när jag måste göra honom besviken och säga: Nej Viktor inte idag! *SNYFT* Mammas fina lilla pojke.

Var rädda om er därute eller därinne!!! // Ängla-Li

Vänskap består trots avstånd.

Hejsan på er trogna läsare!!!

Den här underbart söta nallen samt medföljande kort fick jag av en mkt god vän idag som en fin gest och som ett substitut för en riktig kram då vi bor långt ifrån varandra, som en tröst i min svåra sorg. Jag grät som besatt när jag öppnade paketet. Det är sånt här som får en att inse att fast man kanske inte ses särskilt ofta och fast man kanske inte ringer varandra särskilt ofta så finns ändå vänskapen kvar. Jag är så oerhört tacksam över denna jättefina gåva. Tusen tusen tack snälla "J" för din omsorg och ditt varma deltagande. Han står nu på hyllan ovanför min säng och vakar över mig.

Det har nu gått 3 dagar sedan pappa dog och dagarna förlöper. Jag tokgråter ibland och asgarvar ibland, det går rätt mycket upp och ner hela tiden och kommer så säkert göra för en lång tid framöver. Jag har nog inte riktigt fattat ännu att jag inte kommer krama pappa igen nästa gång jag åker hem till Dalarna. Känslan är underlig och konstig, verkligen!

Idag har min mamma och min äldsta syster varit till begravningsbyrån och planerat inför begravningen, bestämt hur dödsannonsen i tidningen skall se ut osv. Tycker att både mamma och syrran är otroligt starka och duktiga som orkat med detta redan nu.

Vill även passa på att redan nu sända ett stort tack till alla er som ringt mig, skrivit sms, mail, inlägg i gästböcker samt skrivit hedrande ord i bloggar och dyligt och visat erat varma deltagande i vår sorg och liknande. Det värmer och känns jätte skönt att veta att ni finns där för mig. Tack snälla, snälla ni!!!!

En stor kram till er alla från en rätt förvirrad Ängla-Li

Borta för alltid!!

Idag klockan 15.30 dog min underbara pappa! Du fattas oss!! Du är mycket älskad och saknad av oss alla.

Saknar dig pappsen! // Din dotter Annika

Saknar dig morfar! // Din Viktor

Är döende.... :-(

Pappa är döende. Läkarna vet inte ens om han klarar helgen, men hittills har han gjort det i allafall. Jag har varit uppe i Dalarna sedan i Torsdags för att dels hjälpa mamma hemma och dels för att få träffa pappa. Idag var jag dock tvungen att åka hem igen då jobb och annat elände väntar.
Beskedet om att detta med pappa inte kommer att gå vägen fick jag och mamma i torsdags kväll. På fredagen var vi till sjukhuset och pratade med en läkare om pappa och han sa då att det inte alls går som de vill, det går bara åt ett håll så att säga och han visste inte när det kommer att ske, han visste inte ens om han skulle klara sig över helgen som sagt.

Livet är så otroligt jävla orättvist. Min älskade, lilla, underbara papputt.... :-(

Idag innan jag skulle åka tåget hem så fick jag prata med pappa i telefon och då sa han bl.a:
-Det är så konstigt Annika, jag ser en massa bilder!
Jasså, vaddå för bilder undrar jag.
Pappa svarar:
-Ja sånt som man varit med om.
Så det är kanske inte så långt kvar säger han sen. Jag visste inte vad jag skulle ta vägen just då. Jag har ju hört att folk som har nära-döden-upplevelser ser sitt liv passera revy.....kanske var det just det som pappa upplevt.
Usch, det är så hemskt......sånt händer inte oss, det händer alla andra.
Men samtidigt så vet jag ju att den ena medicinen som han får ihop med morfinet är ett narkosmedel och det kan ge mardrömmar, så jag vet inte om bilderna pappa sett/ser är drömmar eller om han ser sitt liv passera revy just nu....oavsett vilket så är det hemskt och jobbigt.
Jag och mamma har nämligen kommit överens med läkarna om att vi inte vill att de berättar om hans tillstånd för pappa, för vi är rädda att han då bara ger upp i förtid så att säga. Så pappa vet ju inte att det är så illa som det är, men vem vet...han kanske känner det på sig ändå någonstans därinne i sig. Skulle han dock fråga läkarna så måste de svara ärligt. Det är en regel de har.

Om en timme vill jag bara vakna upp och inse att detta bara är en av alla mina galna,onda och jobbiga mardrömmar......men det vore väl för bra för att vara sant.
Jag tycker så otroligt synd om mamma också, men hon är så tuff, starkare än någon av oss. Underbara lilla älskade mamma!!!

Mamma och pappa ni är de underbaraste, finaste, bästa människor som finns!!!!!!

Puss och kram från eran Akka

En stor kille nu.

Viktor har blivit en stor pojke nu, idag slängde vi alla nappflaskor och pipmuggar. Eller ja förutom de han dricker välling ur, men alla de andra. Nu drickar han ur glas eller mugg istället och fixar det jätte bra. Mammas stora lilla kille. Märker att det blir nya såna här steg hela tiden, nu ska han snart byta ut spjälsängen mot en växa säng också, men den står hos mamma och pappa just nu, så tills dess att vi får hit den på något sätt så får spjälisen duga.

Vi har även pratat om att byta ut hokuspokus stolen mot en tripp trapp trull. Vi får helt enkelt ta en sak i taget. Men utvecklingen går så snabbt framåt just nu.

Och vad kan slå upplevelsen att din son kommer fram till dig lägger armen om nacken på dig och säger: Hej snygging!!! Vad gör du?
Då smälter man :-)

Mitt i allt vardagligt elände så är han den som håller mitt humör någonlunda uppe, han är mitt hopp mitt i all misströstan. Han är mitt allt! Min underbara, älskade lilla kille, du är det finaste mamma har, du är så underbar och rar.

Utan dig vill mamma inte leva! Älskade lilla Viktor!!! // Ängla-Li

Foton

Hejsan alla nyfikna bloggare och vänner!!

Här kommer då äntligen några bilder på mig i min nya frisyr. Dock måste jag påpeka att det är helt omöjligt att få en bra bild som gör frisyren rättvis, ja jag lyckas då inte. Hur jag än vänder och vrider så blir det inte bra, alltid är det något som ser konstigt ut och/eller ser inte alls ut som det gör i verkligheten, men hursomhelst så får ni i allafall ett hum om hur jag ser ut just nu. Mitt verklighets jag får ni se när vi träffas. *HEHEHE*

Puss och kram på er därute // Ängla-Li

Varför?????

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, de senaste dagarna har varit rätt omtumlande. Pappa har blivit sämre igen. Det var ju meningen att han skulle få åka till Uppsala för att opereras igen nu i början av veckan som kommer, men i torsdags ringde mamma och berättade att det inte kommer att bli så. De har upptäckt vätska i lungorna, vätska i buken, samt så har tumören fått metastaser som spridit sig lite. Han har lunginflammation och igår upptäckte de även en liten propp i lungan.

De har nu försökt tömma honom på vätska både i lungorna samt i buken och han har fått drenage insatta på båda ställena. Även antibiotika är insatt för att få bort lunginflammationen. Läkarnas mål just nu är att få bort inflammationen i lungorna, samt få honom att hämta krafter och bli stark igen så att de kan börja med en cellgiftsbehandling.

Förut när det första beskedet om en tumör kom så blev jag givetvis ledsen men tog det ändå rätt så bra, jag såg en ljusning och att det gick att behandla. Men nu känns det rätt hopplöst....det är alldeles för mycket på en gång för att det ska sluta bra. För första gången sedan pappa blev sjuk så känner jag mig verkligen ledsen och förtvivlad. Jag har nära till gråten hela tiden och vet inte vad jag ska göra.

Vill kunna vara där och hjälpa mamma med allt möjligt, sysslor hemma i huset och i trädgården som skall göras. Även fast mamma säger att det inte behövs samt att det inte är ngt som är särskilt brådskande så känner jag ändå att jag vill vara där. Vara hos henne och vara hos pappa. jag vill inte spendera den här tiden med att slita ut mig på jobbet, till ingen nytta. Min sjukskrivning går ut imorgon och det är väl menat att jag ska komma tillbaka till jobbet på Måndag, men vill verkligen inte, det känns så otroooligt meningslöst.

Fan vad jag hatar cancer helvetet, jag blir så otrooligt jävla förbannad!!!!!!!!!!!!!!

Nu har mina senaste inlägg varit rätt deppiga och tråkiga, men det är vad som upptar min vardag just nu. Det är svårt att vara glad och lycklig, men jag försöker!
Tänkte lägga in lite bilder på hur jag ser ut nu, med mina nya frisyr. Det är ju flera av er som läser min blogg som tjatat om det. Ska bara ladda över bilderna från mobilen.

Kram från en ledsen bloggare :-(

Pappa och jag orsakar kaos.

Go kväll go vänner!!!

Ni som läste gårdagens inlägg vet att min helg var mer eller mindre kaosartad. Nu var det inte bara jag som var huvudrollsinnehavare i det hela utan även min papputt hade en stor roll tyvärr.

Min pappa har som ni vet fruktansvärda magsmärtor och försöker komma igenom varje dag med så lite smärta som möjligt. Läkarna testar olika mediciner för att finna den tablett/spruta eller metod som skall ge så bra effekt som möjligt så att han skall få vara så smärtfri som det bara går fram till dess att operationen i Uppsala blir av.

Den senaste tiden har han inte haft det bra alls. Smärtan har varit jobbig och ingenting har hjälpt. Men så i fredags då när det blev klart att jag skulle få stanna kvar på sjukhuset över natten så åkte ju mamma hem. Men pappa och Ola mötte henne bara i dörren där hemma och satte sig i bilen för att åka och hälsa på mig, samt komma med lite rena trosor och så. När de satt där hos mig så märkte jag att pappa hade ont och frågade honom om han hade ont och JO det hade han ju. De satt hos mig i ca: 30 minuter och åkte sen hem igen för mamma skulle fixa mat åt dem, då dagens matintag hade blivit helt rubbat.

Kvällen på avdelningen försökte jag fördriva med lite tv-tittande, läsa lite samt ligga å filosofera, men hjärnan värker vid dessa ansträngningar och jag fixade inte någon längre stund vid tv:n. Bestämde mig då för att gå o lägga mig redan vid 21 snåret någon gång. Blir väckt mitt i natten vid 1.00 av en sköterska som säger att jag har besök. Jag fattade ingenting, visste inte om jag drömde eller om det var verklighet. Men där står min storasyster Helena och försöker prata med mig. Det visade sig att hon kört in pappa till akuten (som ligger vägg i vägg med avdelningen där jag var) för han hade börjat blöda ur ändtarmen. Han var orolig att det kom inifrån magen och knölen han har där. Men det visade sig sedan att det berodde på de suppositorer han tar. De blev kvar där fram till 3-4 någon gång, så i några timmar så var jag och pappa där samtidigt, vägg i vägg.

Det finns ett s.k "smärtteam" som besöker pappa hemma och kontrollerar hans medicinering samt provar nya metoder och de hade varit hemma hos pappa på lördag förmiddag efter hans sjukhusnatt och han hade då fått morfinsprutor. När jag sedan kom hem ( min andra syster Sussie och Ola hämtade mig i Falun) så låg pappa och sov. Han sov i flera timmar, men när han väl vaknar och kommer upp så är han helt borta. Han svamlar och sluddrar, är förvirrad och pratar helt osammanhängande. Jag blev faktiskt riktigt rädd och ledsen av det jag såg. Han satte sig vid köksbordet och började hälla det vatten han hade i ett glas över i två kaffekoppar som stod på bordet. Han flyttade på sakerna på bordet och rättade till blommorna i fönstret. Han sa: det blir värre imorgon....stupröret och shellkortet.
Helt osammanhängande och han sluddrade precis som om han vore berusad eller väldigt påverkad. Jag ringde efter mamma som var iväg och handlade. Hon ringde då till smärtteamet igen som kom hem till oss för att se till pappa.

Så här i efterhand så misstänker vi att han hade fått lite för mycket morfin. Han gick hursomhelst och lade sig för att sova igen och under tiden så åkte vi andra (förutom mamma då) till Anders ( min systerson) för att fira att han hade fyllt år.
När vi kommer hem därifrån så är det helt tyst och vi frågar mamma om pappa fortfarande sover men då berättade hon att han hade åkt in med ambulans till sjukhuset...IGEN!!

Så vi hade mer eller mindre skyttetrafik mellan sjukhuset och hemma. Mamma skämtade om att hon borde få klippkort på akuten pga alla resor hon gjort dit den senaste tiden. Vi syskon skojade om att vi snart får en egen avdelning på Falu lasarett döpt till : Thunells paviljong.

Pappa ligger fortfarande på sjukhuset och på måndag ska han till Uppsala för att operera sig och jag önskar faktiskt att han får stanna i Falun tills det är dags att åka dit, för det känns mer tryggt att han är där i deras trygga händer än att han går hemma med smärta, ensam när mamma jobbar. Och vem vet vad alla tabletter kan ställa till med. Det som vi upplevde där på lördags kvällen vill jag aldrig uppleva igen, det var liksom inte pappa, det var fruktansvärt och hemskt. :-(

Önskar så innerligt att de kan ta bort den där jäkla knölen och att hans smärtor försvinner. Varför ska just han drabbas av den där skiten....han som egentligen är så himla pigg och alert och levnadsglad?! Då är det bättre att jag tar hans smärta, jag som ändå är som jag är, med den bakgrund jag haft. Men bara pappa slipper!! SNÄLLA!!!

Älskade, underbara lilla pappa....om jag kunde ta över din smärta.....om så bara för en dag så att du kunde få vara smärtfri, åtminstonde i ett dygn så skulle jag göra det. Jag är ju ändå bara hemma och är sjukskriven just nu......vill så gärna se dig glad igen, se dig le, komma med knasiga ideér och bara vara som vanligt igen.... älskade lilla pappa, om så bara för en dag!!!

Din dotter // Ängla

Kaosartad helg...

I Torsdags (den 2/10) skulle vi åka upp till Dalarna för att hälsa på mamma & pappa och dels för att gå på Rättviks marknad som blivit lite av en tradition för oss. Men det blev inte riktigt så.

Det hela började med att på Onsdagen när jag var på jobbet så började jag få en jobbig och envis huvudvärk som inte ville ge med sig. Ögonen värkte och i bakhuvudet så att säga. Jag bet ihop och kämpade på men beklagade mig då och då för mina närmaste coworkers om mina problem. Väl hemma efter jobbet så hade värken tilltagit och var värre än innan. Jag tog 2 panodil och gick och lade mig ganska så snabbt efter det att jag kommit hem för mina ögon gjorde så ont av att sitta vid tv:n och datorn. Vaknade mitt i natten av att värken var ännu värre och gick upp för att ta 2 nya tabletter. Sov oroligt hela natten och värken var fruktansvärd.

Vaknade av väcklarklockan kl. 7.00 för jag skulle iväg på ett läkarbesök och värken var nu ytterligare värre än inatt....spydde...försökte duscha...försökte få i mig frukost...klarade en tugga på min knäckemacka...fick lov att gå och lägga mig igen...spydde igen....huvudet dunkade värre än någonsin. Ola tyckte inte jag skulle åka till sjukhuset utan ställa in besöket men envis som jag är så åkte jag ändå....höll på att spy på bussen flera ggr, satt där och kallsvettades hela tiden och var mer eller mindre frånvarande. Minns knappt hur jag tog mig till sjukhuset men dit kom jag, spydde längs vägen....läkarbesöket minns jag bara i ett töcken.....minns hur jag satt där och försökte verka skärpt samt låta bli att spy. Så fort jag kom ut från läkaren fick jag springa till toaletten och spy igen. Värken var outhärdlig.

Lyckades hursomhelst ta mig hem med bussen, gick direkt och la mig på sängen för att försöka få bort värken tills det var dags att åka ner till stan igen ,till tåget mot Dalarna. Minns knappt hur vi tog oss ner den här gången heller, men till stationen kom vi. Spydde igen.

Både buss och tågresan var jag mer eller mindre borta, sov nästan hela tiden och måste sett väldigt skum ut i andras ögon. Mådde så fruktansvärt dåligt. Spydde ett flertal ggr på tåget.
Väl hemma hos mamma och pappa så sa jag bara att jag hade så fruktansvärt ont i huvudet och gick in i mammas och pappas sovrum och lade mig på deras säng och sov i flera timmar. Men värken bara tilltog och jag fortsatte att spy. Mamma ville då köra in mig till Falu lasarett men envis om jag e så vägrade jag och sa att det går nog över.

Men på natten mellan torsdagen och fredagen så gick jag ner och väckte mamma och bad henne skjutsa in mig till Falun.
Efter både hjärnröntgen, blodprover och ryggmärgsprov så upptäckte man att jag hade hjärhinneinflammation. Så jag blev kvar på sjukhuset över natten på en akutvårdsavdelning för observation. Fick starka värktabletter och jag var både hög och berusad. *L*

Blev utskriven på lördag förmiddag med vila som ordination. Det blev inte någon marknad på lördagen pga tidspress, men igår (Söndag) åkte vi dit en sväng, men vilken besvikelse...nästan alla marknadsknallar hade gett upp och åkt därifrån pga dåligt väder. Sååå tråkigt och sååå dålig stil tycker jag. Men,men....det blir inte alltid som man tänkt sig och man kan ju inte styra över sjukdomar och olyckshändelser. Vi får se fram emot vårmarknaden istället eller nu snart den eventuella Ullareds resan som hägrar.

Så nu sitter jag här i Örebro med hjärnhinneinflammation och är sjukskriven - IGEN!!!

Min arbetsgivare måste verkligen älska mig just nu. :-/

Men det var inte bara jag som orsakade kaos i helgen, en del stod även min pappa för, men mer om det kanske jag berättar i morgondagens blogg eller så.
Måste vila ögonen och huvudet nu.

Puss på er alla därute. // Ängla-Li

Tankens kraft - din mentala resa!!

Livet är inte alltid en dans på rosor. Frågan är inte OM vi kommer att ställas inför livets påfrestningar utan HUR vi hanterar dem. Sluta oroa dig genom att andas lugnt, bli medveten om dina tankar och fokusera. Ha förtroende för kroppens inneboende kraft. Våga hoppas och ha positiva förväntningar, det ger positiva signaler som hjälper dig att hålla dig frisk och bli mer harmonisk.

Oavsett om du tror du kan eller inte kan, så har du rätt! Att känna förväntan är en av människans viktigaste egenskaper. Tack vare denna förmåga kan vi göra mentala resor och tackla framtiden i förväg. Hur våra förväntningar ser ut skiljer sig från person till person. Allt beror på vilka minnen vi samlat på oss genom åren. Våra förväntningar speglar våra tidigare upplevelser.
Känslorna har en avgörande betydelse för förmågan att tänka klart och fatta kloka beslut. De påverkar nerver, hormoner och immunsystem. Det är därför viktigt att träna upp medvetenheten om våra känslor och förmågan att styra och kontrollera dem. Det viktigaste är att själva börja agera mer och reagera mindre på omgivningsfaktorer.

Blotta tanken på något som engagerar oss ökar halterna av vissa hormoner som påverkar blodtryck och immunsystem. Alla reaktioner hänger samman med vilka förväntningar och inre bilder du har. Tänker du lugna tankar får du positiva inre bilder och kroppen blir lugn. Tänker du negativa tankar belastar du kroppen med oro.
Hjärnan kan antingen gå på autopilot, låta reptilhjärnan bestämma och köra på i gamla beteéndemönster, eller tänka aktivt och utvärdera olika alternativ.

Halvsoligt eller halvmulet? Ord speglar hur vi tänker och med ord når vi vårt medvetande. Jämför "när lyckades jag senast?" med "varför går allt åt helvete för mig?"
Ord ändrar vår fokusering och därmed vad vi känner. Använd "jag vill..." istället för "jag måste...". När valen är många och tiden upplevs kort använder vi ofta ordet "hinna" när vi måste välja. Prova att byta ut ordet"hinna" mot "prioritera". När vi väl fokuserar på det vi vill, hjälper vi hjärnan att glömma det vi inte vill.

Jag och min kompis "B" utövade ofta den här konsten när vi gick från postterminalen i Göteborg. Vi hade ofta knepiga diskussioner och klagade ofta på vädret, då försökte vi alltid vända det till något positivt. "B" som är väldigt frusen av sig sa ofta:
-Fy vad kallt det är!
Men då gjorde vi om det lite grann och sa istället:
- Men det regnar i allafall inte! eller något liknande. Ord har verkligen makt i ens fokusering.

Välj dina slag, fokusera på det som du kan påverka, strunta i det du inte kan påverka. Hämta kraft från sådant som gör dig glad!
Energitjuvar finns överallt, de är sura, griniga, avundsjuka, sänker självkänslan och tar udden av äkta glädje. De suger!! Fundera istället över det som gör dig glad och ger dig energi. Kom ihåg att humor, förmågan att kunna leka med tanken, fungerar som en stötdämpare i livet!

Var lägger du mest tid? På kriser, egen målsättning, andra människors problem, tidstjuvar? Vad skulle det innebära för dig om du använde mer tid till framförhållning, målsättning, lyssnande, träning, avslappning, återhämtning och utveckling? Vad händer om du bara reagerar och fyller din almanacka med det som är brådskande?
Tiden är en viktig tillgång. Vi har inte brist på tid, vi har tid. Ta kontroll över ditt liv och bestäm vad du vill använda din tid till. Även i liv fyllda av "måsten" går det alltid att skapa luckor för egen tid. Du är både regissör och huvudrollsinnehavare i ditt liv. Bli en aktör istället för en åskådare!

Med tankens kraft kommer man långt. För att må bra behöver vi också arbetskamrater vi trivs med, goda vänner att göra saker tillsammans med och att vistas i trivsamma miljöer - där vi ser, hör och respekterar varandra!!

Men om man nu inte har arbetskamrater man trivs med, goda vänner att göra saker tillsammans med etc. etc..... som är orsaken av saker som vi INTE själv kan påverka, vad gör man då??

Finurliga, filosofiska funderingar från flickan Ängla-Li

Julen har börjat komma...

...jo i allafall i butikerna. Igår när jag var till Coop Extra och handlade lite så ställde en anställd fram en stor pall med pepparkaksburkar och idag när jag var på ICA Supermarket så hittade jag julmust. Lite väl tidigt kan jag väl tycka, men det är väl som det brukar med den biten. I butikerna kommer alltid julen så himla tidigt. Jag anser att de förstör stämningen faktiskt. Det spelar ingen roll att jag älskar både pepparkakor och julmust, så känns det ändå knepigt värre att se det i butikerna redan nu.

Ängla-Li

Sexuella trakasserier...

Igår på jobbet så diskuterade några utav oss det här med vad man anser vara sexuella trakasserier och inte. En tjej var arg och upprörd över att en kille hade tallat på henne på krogen i helgen. Enligt hennes beskrivning så hade han lagt en hand på hennes mage och den andra på ryggen. Hon blev stört förbannad och frågade vad han höll på med. Bad honom att sluta tafsa osv osv...
Jag tycker dock att just den händelsen inte var farlig alls i mina ögon. Men faktum är ju att det är väldigt individuellt vad som anses som en trakasseri och inte. Man kan ju vara två vänner som är ute på krogen och så kommer det en kille och smeker den ena tjejen på rumpan när han går förbi och hon bryr sig inte ett dugg, det är sånt man får acceptera på krogen när folk har druckit, och det är trångt etc..etc....
Samma kille kan sedan göra samma sak på hennes kompis och hon kan då bli riktigt upprörd och ledsen och känna sig så utnyttjad och äcklig för att han rör hennes kropp utan anledning och utan tillstånd så att säga.
Vi får på jobbet ofta fylla i enkäter om trivsel,arbetsmiljö osv och då brukar frågor om sexuella trakasserier förekommer alltid vara med och heta diskussioner uppstår nästan alltid och de säger det att så fort en person som blivit utsatt för ngt sådant upplever handlingen som obehaglig så ÄR det sexuell trakasseri, för personen i fråga har inte varit med på det hela och accepterat det.
Jag tycker personligen att gränsen mellan trakasseri och inte är otroligt hårfin. Men tycker många ggr att många överreagerar. Sen finns det tyvärr folk som verkligen blir utsatta av detta och det är på inga som helst villkor okej, det är inte det jag menar, men är verkligen ett nyp i skinkan eller en hand på rumpan så mkt att skrika om? JAG anser inte det, men accepterar alla som inte tycker att det är OK. Gillar titeln på en bok jag haft: Om ingen nyper mig i rumpan snart så går jag hem!!!! *L*

Over and Out // Ängla-Li

Mission completed....

Jag vågade...nu är jag klippt och färgad. Jag gick inte från frisören gråtandes heller. Måste säga att den här frisersalongen har ett väldigt organiserat upplägg på sina kunder och sitt koncept. Fick nästan fylla i en hälsodeklaration när jag kom dit...*FLIN*..nää skämt å sido men fick fylla i ett papper med en massa uppgifter med frågor som: vad jag jobbar med, om jag har barn, om jag tar mediciner, om jag är för eller emot att använda hårprodukter, om jag är för eller emot att använda hjälpmedel såsom; fön, plattång, locktång och dyl.
Vad jag hade för hobbys och yrke....allt för att de skall kunna se om frisyren passar ens vardagsliv med rutiner och dyl. Om man har tid på morgonen att fixa med sin frisyr..etc etc...

När pappret väl var ifyllt så började vi diskutera fram och tillbaka om hur jag ville ha det, vad hon tyckte var för och nackdelar.....hon ville verkligen att jag skulle förstå precis allt hon menade.

Hursomhelst så blev jag nöjd, det känns verkligen som en förändring och jag kan inte längre sätta upp håret. Däremot är det väldigt ovant och känns konstigt och annorlunda. När jag gick därifrån och passerade alla skyltfönster så kunde jag inte låta bli att gå och titta på mig själv hela tiden och förundras över vad det var jag såg....hajjade till ett flertal ggr och undrade: Vem är det där??
Känns som att alla människor man möter tänker: Oh herregud titta...hon är nyklippt!! men så är det givetvis inte, det är ju bara en känsla som man själv har.

Trodde Viktor skulle bli reserverad och undra vem jag var, men han kom springandes och mötte mig i dörren och sa: Hej mamma!! och så började han småfnissa och säga: titta!! och pekade på mitt hår och drog fingrarna igenom det. Sen var allt precis som vanligt. Ungar är bra häftiga egentligen.

Nu gäller det bara att vänja sig vid frisyren samt att kunna fixa till den själv efter en tvätt, det kommer antagligen att bli en utmaning....eller inte, det får vi se när det väl är dags.

Över och ut // Ängla-Li

Hjälp , en förändring!!!!!!!!

Imorgon ska jag göra en stor förvandling i mitt liv, jag ska klippa mig. (Låter inte så hysteriskt konstigt kanske)...MEN...den här gången ska jag verkligen göra ngt rejält....vill gärna klippa en riktigt kort frisyr samt färga eller slinga det. Men vet inte om jag passar i kort hår. Har valt en frisersalong där man först får konsultation INNAN behandlingen påbörjas, så jag ska ta med mig en bild på en frisyr jag kan tänka mig och fråga vad hon tror om det hela. Jag har några mkt tydliga krav och det är:
1. Jag vill absolut inte se ut som en gammal tant med kort krulligt hår.
2. Jag vill inte att mitt ansikte blir rundare än vad det är.
3. Hellre rockigt och kantigt än babylent och perfekt.

Har i allafall ytterligare en frisyr jag kan tänka mig om den skulle passa bättre än den jag först tänkt mig. Får väl se vad hon säger. Jag är faktiskt riktigt, riktigt nervös..har nästan lite ont i magen. Men vill samtidigt väldigt gärna göra det här, för det känns som att jag haft samma frisyr men i olika längder i 100 år snart: Riktigt långt, mellan långt, kort page, uppklippt, tonat, färgat...men ändå samma typ av frisyr. Och det löjligaste är att jag oavsett längd på håret ändå alltid sätter upp det i en tofs eller slarvig knut bak i nacken. Så har jag sett ut så länge jag kan minnas. Det är verkligen dags för en förändring nu. Jag hoppas bara att det verkligen går att göra ngt drastiskt, för nu är jag verkligen beredd på det. Imorgon klockan 14 smäller det, får väl se om jag går därifrån leéndes eller gråtandes. *HJÄLP*

Det jobbigaste med att klippa en kort frisyr och man blir missnöjd är ju att det tar så fruktansvärt lång tid att spara ut det igen och vad ska man dölja håret med tills dess? Ska jag kanske börja gå runt med en mössa inomhus som fjortisarna gör...*HEHEHE*

Nej vi får hålla tummarna för att det blir riktigt bra och att jag blir nöjd.

Nervös är jag hursomhelst.....som bara den.....

Puss å kram å nyp i stjärten från Ängla-Li

Ensam...

Jag känner mig så jävla ensam. Jag har inga vänner här. Ingen att gå hem till, ingen att fika med, ingen att få hitta på roliga saker med som att gå ut och äta tillsammans, gå på bio eller bara shoppa, umgås..ja vad som helst......jag trodde aldrig att vänskap var så viktigt för mig. Jag har alltid sett mig själv som en liten ensamvarg. Men nu när man inte har någon i sin närhet så upptäcker man vad stort behovet är.
Helt knäppt!!!

Just nu känns livet som ett helvete bara rent ut sagt. Känns som om jag står å stampar på en och samma fläck hela tiden och kommer ingen vart i mitt liv, varken med mig själv eller i min personliga utveckling, det är så frustrerande. Grrr....
Är livet så här? Ska man bara jobba, äta, skita och sova? Är det inte meningen att man ska få ha lite roligt emellanåt också? Är livet bara en massa måsten?

Jag hatar mina arbetstider som gör att allt blir såhär. Jag vill ju ha det där lyckliga familjelivet som "alla andra" har.....(ja jag vet att det antagligen är en klyscha, men ändå).

Sen är det otroligt jobbigt att leva i denna ovisshet med sjukdomar,oro, sorg och frustration....jag HATAR det!!!!!!

Vill dock klargöra att jag är oerhört tacksam över att jag har Ola och Viktor i mitt liv, de är mitt allt....men jag saknar så mkt annat och kan inte göra ett piss åt det just nu ....and that sucks.

Är lite nere idag som ni märker.....alla har vi väl våra dagar....that´s life.....

Snyft och snörvel // Ängla-Li

Tre dagar med tre bilder.

Hejsan!!

Nu tänkte jag uppdatera lite grann här igen. Är så trött på kvällarna när jag kommer hem från jobbet så det är inte alltid jag orkar blogga då dessvärre, så nu gör jag istället en liten sammanfattning om några av dagarna som gått. Som några av er säkert vet så är inte jag någon kock för fem öre, har inte ett dugg intresse av matlagning, men däremot att få äta maten kan jag tycka är rätt så tillfredsställande. *HEHE* Dock så har jag ett längre tag varit jätte sugen på Chili Con Carne, så i Tisdags så ställde jag mig faktiskt och fajtades med grytorna i köket för att göra en sådan, det gick väl sådär. Det smakade rätt OK, men mitt humör i köket är inte trevligt. Jag blir stressad och irriterad. Det är faktiskt jobbigt.

Däremot så har jag på senare tid funnit ett nytt intresse; bakning. Tror allt hängde på att jag fick en köksmaskin av mina föräldrar i julklapp för 2 år sedan och den underlättar degknådningen något oerhört och det har mest blivit att jag bakat kanelbullar med hjälp av den. Nu för ett tag sedan så gjorde jag även stomp som ni säkert har läst om redan, tidigare i bloggen. Men i Onsdags så bestämde jag mig faktiskt för att testa något annat och det blev de här "Nougatrutorna". (Se bilden ovan)De blev faktiskt goda, kanske lite väl sötsliskiga, men tar man bara EN så blir det nog inte så farligt. *FLIN* Känns skönt att veta att jag vågar testa något annat.

Men kan ju inte frångå mina principer och invanda vanor helt och hållet så igår (Torsdag) så bakade jag de gamla vanliga kanelbullarna igen. Det var dock Viktors vilja att få fika bulle när han kom hem från dagis sådå fick jag så snällt göra det åt honom. Och inte gjorde det mig något heller för den delen för jag älskar hembakta kanelbullar, sååå gott med ett glad kall mjölk till. *JAMMI*

Idag har vi varit till frisören och klippt Viktor. Han var jätte duktig och satt stilla och fint hela tiden. Diskuterade glatt med frisören hela tiden och när han var klar så fick han välja en hårfärg som hon sprayade i luggen på honom och det blev då rosa färg, sen fick han även välja en leksak eftersom han hade varit så duktig. Är så stolt över min fina lilla kille. *älska*.

Se bara här hur söt han blev. -------------->

Skriver mera sen kanske... // Ängla-Li

Ur barnamun....

Måste bara få berätta något underbart roligt som min son Viktor (2 år) sa imorse vid frukostbordet. Vi sitter där i lugn och ro, ganska sömndruckna både jag och Viktor. Han äter gröt och radion skrålar i bakgrunden (Mix Megapol) och för tillfället var det reklam och de gjorde då reklam för att man kan äta frukost på Mc Donalds. Och i slutet av jingeln så säger de så här: Vakna med/hos Mc Donalds!!

Då utbrister Viktor:
Nej! Viktor inte vakna på Mc Donalds...Viktor vakna hemma! :-)

Vad jag älskar den killen alltså. TOKÄLSKA!!! <3 <3

Kramisar från Ängla-Li

Äntligen...

...har vi fått vagnen såld, efter många turer hit och dit med personer som inte brytt sig alls eller bara struntat i att höra av sig, så kom det idag en tjej från Arboga och hon tittade på vagnen i kanske 2 minuter så sa hon: Men jag vill ha den!!!! Vi hann inte ens visa henne några funktioner eller gå igenom vagnen ordentligt förrän hon hade bestämt sig. Coolt!! Såna affärer gillar vi. :-)

Känns skönt att det är gjort nu men samtidigt lite vemodigt då den vagnen var den vagn som vårat första barn har legat i under hela första året typ. Det var många minnen som följde med vagnen. Men minnena består ju dock i vårat inre. Nu blev det dessutom väldigt tomt i sovrummet där vi haft vagnen ståendes sedan vi satte in annonsen på Blocket.

Ska gå och nana kudden nu!! Over and Out // Ängla-Li

Ullareds abstinens.

Jag har en otroligt sjuklig längtan efter att få åka till Ullared och shoppa snart. Funderar faktiskt allvarligt på att ta en bussresa dit. Vore kul om flera kunde hänga på. Ska höra med Olas syskon, syskonbarn och kompisar till familjen här och se om ngn har lust att hänga på en sväng.

Hittade just en resa där man får shoppa i 9 timmar, då åker man härifrån Örebro vid 3 på natten....lite småcoolt faktiskt.

Man ska ha många timmar på sig + att man ska ha minst 3000-4000 kr med sig ifall man verkligen hittar sånt man vill ha. ÅÅÅhh det är såå mysigt där och såå biliigt. Gaahhh...blir helt shoppingsugen nu jue. Allt julpynt och fint julpapper de tar fram med. I år ska jag ju som sagt fira jul med dunder och brak som ni kanske minns. *HEHEHE*...

Måste lägga mig och fundera på detta ett tag nu och kanske skriva en shoppinglista med...*HEHE*..sen återstår bara ett problem, och tyvärr det största...PENGAR!!! Ngn som har en hög med tusingar att skänka??? *FLIN*

Första arbetsdagen för den här veckan är nu avklarad, känns så skönt. Nu återstår bara resten....imorgon är det Måndag...och för normalarbetare deras första arbetsdag....en ny vecka med nya möjligheter... Puss i ljumsken från Ängla-Li

En liten uppdatering av dagarna som passerat.

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev något här. Vet inte varför, men det har helt enkelt bara varit stiltje.

Min pappa har äntligen fått besked om ett nytt operations datum i Uppsala då de skall öppna honom igen för att se om det verkligen är en tumör som gömmer sig därinne. Av någon underlig anledning så är läkarna oense om vad knölen egentligen är. Tycker förvisso att om man nu är så osäker så går man inte ut med ett cancerbesked så fort som de gjorde.

Specialister i Uppsala vill således öppna pappa igen och studera "knölen" närmare. Pappa har den senaste tiden varit väldigt stingslig i humöret och enligt mamma, snäst åt minsta lilla småsak. Om/när mamma har ifrågasatt något så har han bara svarat med spydiga kommentarer.
Jag tycker så otroligt synd om honom för innerst inne så tror jag att allt handlar om en enorm rädsla samt ovisshet. Att ständigt ha smärta tär ju på ens humör också för den delen.
Han har det långtråkigt hemma på dagarna, då han är pensionär och har inte haft varken ork eller lust att ta sig an saker och ting. Den dagliga motionsrundan som han alltid tog förr har han inte orkat med den senaste tiden.
Det senaste jag vet är att han är lite sysselsatt hemma i allafall med att måla och det tycker han om.

Han kommer i allafall att opereras i mitten av Oktober ( v. 42) tror jag att det var, men han har ännu inte fått ngt exakt datum. Jag kände på en gång när han berättade det för mig i telefonen idag att jag skulle vilja åka till sjukhuset där i Uppsala och vara där med honom och mamma när han ska opereras. Jag får väl se om det går att genomföra.

Vad har annars hänt då? Har varit iväg och tagit ett sånt där gynekologiskt cellprov som man blir kallad till var 3:e år, förstår verkligen inte varför så många kvinnor struntar i sånt.
Har även den här veckan unnat mig lite vardagslyx med att fixa mina ögonbryn + fransar igen. Det är så lyxigt och skönt.

Just ja...läkarbesöket jag var på ang. mina gallstensbesvär gick bra. Jag skall nu opereras och de tror att det kommer att ske via en s.k titthålsoperation, då slipper de skära upp mig alltför mkt. Sen kan ju alltid komplikationer tillstöta som gör att man blir tvungen att öppna upp mig ändå, men titthål är i allafall ursprungsplanen. Enligt läkaren så kommer jag få åka hem samma dag om inget tillstöter. Kommer att kännas jätte konstigt tror jag , att man på kvällen kan sitta hemma i soffan framför tv:n och tänka att imorse låg jag under kniven och var sååå nedsövd och nu sitter jag här och glor på tv....*HEHEHE*

Ang. det brev som jag skrev om i ett tidigare inlägg här på bloggen så har det hänt ytterligare saker i samma ärende som är ett steg ytterligare i min process. Kan och vill fortfarande inte berätta mer än så, men det kanske kommer en vacker dag. :-)

Jag har funderingar på att klippa mig riktigt, riktigt kort, men vet inte om jag passar i det. Visst hår växer alltid ut igen, men grejen är den att det tar väldigt lång tid om man har en riktigt kort frisyr. Men är bra sugen på att göra en total förändring nu. Får väl se om jag får modet till att göra det. Vad tror ni om mig i en riktigt kort frisyr???

En annan sak som irriterar mig just nu är att vi har ju våran barnvagn inne på Blocket och idag skulle det komma några och titta på den. Vi har hörts av via mail i några dagar nu och hon skrev så här: På Lördag skulle vi kunna komma vid 14 tiden. Jag skrev tillbaka och tyckte det var OK för oss med då vi gärna vill kunna planera våran dag lite. När klockan var 16.00 så hade fortfarande ingen kommit och heller inget telefonsamtal eller något mail om något förhinder eller att de ångrat sig eller så. Grrr...jag tycker det är så otroligt dålig stil alltså. Hela min lediga Lördag gick till spillo känns det som. Vi hade kunnat gjort något mkt roligare idag än att väntat på ngn som aldrig dök upp. SUCK!!!

Imorse bakade jag en ny sats med Stomp, den första är redan slut. Det har varit så gott att få ta en stomp på kvällarna när jag kommit hem från jobbet och varit lite hungrig, så nu tänkte jag fylla upp förrådet lite.

Första helgen i Oktober är det Rättviks marknad, en stor marknad som hålls 2 ggr om året i Rättvik (Dalarna) en på våren och en på hösten. Det har blivit som en liten tradition för oss att alltid åka upp till Dalarna och gå på den, och det ser jag riktigt fram emot just nu. Viktor ser också fram emot att få åka till mormor och morfar lite.
Han tjatar om det varenda dag och han har nu kommit in i den åldern då han med tårfyllda ögon och ledsen röst säger: Viktor åka mormor! eller Viktor vill till faster!!! om/när Ola eller jag säger till honom ang. saker han inte får göra eller när vi tillrättavisar honom när han gör dumheter. Då vill han rymma till mormor eller faster. Då är inte mamma och pappa populära alls. Mammas stora lilla pojke. *SNYFT*

Idag har jag känt mig sådär otroooligt ensam igen. Hur svårt ska det vara egentligen att få/ha ett levande liv, med saker som är roliga och som man tycker om? Life sucks!!! Most of the time. Nu orkar jag inte skriva mera idag, får väl se om jag skriver mer imorgon eller någon annan dag kanske. :-)

Endast Knut vet!!! // Ängla-Li

Mamma Mia vilka bröd ;-)

Idag har jag och Viktor bakat "STOMP". Ett bröd som min mamma och ngn av mina systrar gjorde när jag var liten. Minns att det smakade himmelskt gott, med lite smör och ost på de nygräddade bröden.
Så idag då så skulle jag försöka göra verklighet av minnena och resultatet blev som på bilden. Det gick väldigt fort att baka dem och smaken satt kvar sedan förr. Efter första provsmakar tuggan så var minnena där. HÄFTIGT!!

En annan mysig sak jag har gjort idag är att jag har varit på bio. För första gången tror jag sedan Viktor föddes eller så. Jag gick alldeles själv och såg: Mamma Mia the movie. Den var riktigt bra och jag både grät och skrattade om vartannat. Gick i allafall ut från biosalongen tillfälligt lycklig men samtidigt sorgsen. Önskar att mitt liv också var som i filmerna, med bakgrundsmusik och lyckliga slut.

Känner verkligen nu hur ensam jag är här i Örebro + att jag känner behovet av att komma ut på roliga saker och få göra saker på egen hand, s.k värdefull egentid. Men känner mig samtidigt som en svikare och dålig förälder om jag skulle göra det. Alltså exempelvis om jag skulle göra ngt för mig själv på helgen så kanske det anses som dumt och att jag sviker Viktor eftersom jag är borta från honom på vardags kvällarna med. Fasen vad jag hatar att vara låst till det där jävla fucking kuk jobbet jag har och de dumma arbetstiderna...SUCK!! Ja, ursäkta språket men blir så arg,ledsen, sorgsen och frustrerad.

Imorgon är det en ny dag med nya möjligheter..... Over and out // Ängla-Li

Mår riktigt jävla dåligt över min situation....

Jag är så otroligt frustrerad över att jag inte kan förändra saker i mitt liv som gör mig deppig och ledsen. Som mitt jobb till exempel...jag vantrivs mer och mer för varje dag och det är en ren pina att behöva gå dit. Hela min fritid innan jobbet går åt till att oroa mig över att: Nu är det bara 4 timmar tills jag måste åka till jobbet.....Nu är det bara 1 timme kvar tills jag måste åka...osv osv...!!

Det blir bara värre och värre och idag grät jag i ren frustration över allt detta. Jag önskar så att jag hade haft en liten buffert med kosing så att jag bara kunde säga upp mig, men nu har jag ju dessvärre inte det. Allt hänger ju tyvärr på ekonomin hela tiden.
Hade det bara varit mig själv som jag behövt ta hänsyn till och tänka på så hade jag väl kanske fixat att leva snålt ett tag. Men nu har jag både ett barn och en sambo att ta hänsyn till. Det är ju inte meningen att Viktor ska leva på nudlar varje dag i tre månader. Det är barnmisshandel ju.

Söker jobb så fort jag hittar ngt + har ringt runt till ställen som inte öppet söker ngn utan bara frågat ändå om jobb....men får bara svar som:
Tack för visat intresse av vår tjänst som: XXXXXXX!! Vi har nu valt ut 10 stycken som skall få komma på intervju och tyvärr var inte du en av dem....!!!

Ärligt talat...hur kul är det att få såna mail och brev va?? Man blir ju så deppig och inte peppad alls att söka mera jobb.

Varje dag på jobbet känns som en evighet och det enda jag gör är att bita ihop och försöker göra det jag ska, men mkt mer än så är det dessvärre inte. Detta jobb är så otroligt opersonligt och fysiskt tungt. Man får aldrig höra att det man gör är bra, snarare tvärtom...ni måste jobba fortare...ni måste få upp mer än 500 paket i timmen. Jo men det är kanske inte så lätt att hålla det tempot precis hela tiden, speciellt inte då alla paket kan väga 35 kg styck. Ta 500 x 35 , så får ni se hur mkt jag lyfter på en timme. Ta sen den summan x 6, så får ni reda på hur många ton jag lyfter på en arbetsdag. Kanske är förståeligt då att jag inte orkar hela tiden. Jag är ju inte purung längre....är bland de äldsta på jobbet faktiskt, trots mina 33 år. Men det är ju stor skillnad på en pigg 19-23 åring mot en mamma på 33. Ändå krävs samma saker av oss. De tar ingen som helst hänsyn till alla individers olikheter och förutsättningar.

Vi har heller ingen direkt gemenskap på jobbet. Inte det här mysiga som jag har upplevt tidigare med att man turas om att ta med sig fikabröd, hittar på roliga saker med och utanför jobbet..osv osv....allt e så jävla opersonligt...SUCK!

Det är så otroligt frustrerande att jag inte kan göra ngt åt det som tynger mitt hjärta hur gärna jag än vill. // Ängla-Li

Nervös...

Imorgon skall jag till läkaren på USÖ för att prata om mina gallstensbesvär...misstänker jag i allafall. Eller kanske vill han bara ha ett förberedande samtal inför en operation. Vet inte, men känner mig faktiskt lite nervös över vad som komma skall. Vill inte operera mig, samtidigt som jag vet att det är nödvändigt. Är rädd för vad de ska hitta (med tanke på pappsen)....är rädd helt enkelt. Men hatar verkligen att bli nedsövd, det är den värsta känslan, speciellt när man ska vakna upp ur narkosen, det är jätte jobbigt.
Men håll tummarna för mig imorgon nu är ni snälla. Jag ska vara där på morgonen, så jag borde nog hoppa i säng strax....

Kramelikram från Ängla-Li

Rotlös eller inte?

Var har du dina rötter? Ditt ursprung? Var känner du dig hemma?

Det här är tre frågor som är mycket svåra för mig att svara på. Jag har länge funderat och funderat på vad jag är och vem jag är. Är ju som jag tidigare nämnt född i Stockholm, uppväxt i Dalarna, bott en längre tid i Göteborg och bor nu i Örebro. Vad är jag då? Är jag Stockholmare, eftersom det är där jag e född? Eller är jag en dalkulla pga att det är där jag växte upp och har spenderat största delen av mitt liv? Eller är jag kanske en Göteborgare för att det är där jag har bott längst i mitt vuxna liv eller är jag nu en närking eftersom jag bor i Örebro?? Eller är jag allihopa samtidigt??

En del säger att man är det som man känner sig som. Andra säger att man tillhör det landskap där man föddes? Andra säger att man tillhör det landskap där man bott längst. Medans andra säger att man tillhör det landskap där man bor så att säga.
Jag vet inte riktigt vart jag hör hemma och/eller känner mig som. Jag kan bli riktigt avundsjuk på folk som vet vad de tillhör. De som vet vad som är hemma för dem. Eller på dem som har flera "hemma", för det förekommer ju faktiskt också.

Jag har exempelvis tänkt på det här om var jag vill bli begravd, och ingenting känns rätt för mig, varken Stockholm,Leksand,Göteborg eller Örebro....och ingen annan stad heller för den delen. I allafall inte just nu.

My home is where my heart is.....sägs det ju, men jag får inte ihop det heller. Det enda jag får ut av detta funderande är att jag är rotlös....jag har inga rötter, inget hemma och inget ursprung.

Vet att det var någon i Dalarna som sa åt mig en gång när jag skulle ha Leksandsdräkten på mig att jag egentligen inte har rätt att bära den då jag inte är någon riktig dalkulla....nehej..men vad är jag då??? Inte för att det är något världsproblem precis, men ändå rätt så frustrerande.

Det skulle vara så skönt att kunna säga att här är mitt hem, det är här jag hör hemma. Och då menar jag givetvis inte mitt hem som i den lägenhet eller hus där jag bor..utan snarare orten,staden landskapet och länet. Just nu kan jag inte det och tills dess så får jag väl gå här och fortsätta med att vara rotlös och hopplös!!!

Tack o hej, leverpastej!! // Ängla-Li

Är du inte eller har du inte så vet du inte....

Som jag tidigare har skrivit om så förändrades mitt liv drastiskt i Juni 2006 då jag gick från att vara ingen särskild till att bli en mamma. Något som enligt många är det enda självklara och rätta att bli, jag håller dock inte med om detta, men självklart är jag så tacksam över att JAG blivit mamma. Jag blev någon, folk såg på mig med helt andra ögon, även främlingar som man mötte på gatan, såg mig helt plötsligt. När man möter andra mammor med sina barnvagnar när man går på stan så ler man förstående mot varandra, ett slags osynligt "mamma språk". En lätt nick med huvudet och med tänket "jag förstår dig, jag vet vad du går igenom".

Innan jag blev gravid så var jag lite lätt irriterad på alla dessa människor som lite halvt sarkastiskt vräkte ur sig idiotiska fraser såsom:

-Ja, det där förstår du sen när du själv får barn!

eller:

-Du är inte mamma så du ska inte komma här och säga hur barn fungerar!

Nej, jag var och är heller ingen expert på barn och/eller hur man är mamma på bästa sättet. MEN...jag har ett rätt så sunt förnuft och har även en gymnasieutbildning inom området, så helt hopplös borde jag ju inte vara.

Det räcker mer än väl för mig att veta att Viktor mår bra, han är trygg och lugn och väldigt framåt. Han är nyfiken på livet och har en enorm portion humor i sig. Han är omtänksam, älskar att kramas och kelas. Han har förmågan att läsa in en människas personlighet. Han är grym helt enkelt och han är MITT barn. Älskad och fostrad av MIG. Tjejen som inte kunde veta ngt om hur man hanterar barn.

Jag tycker att det där är så otroligt löjligt. Man måste inte vara en förälder för att veta hur man tar hand om ett barn. Jag har många vänner som ännu inte har barn och som heller inte vill ha barn, de har valt bort den biten i sina liv och de kan vara helt underbara med barn och vet precis hur man är en fantastisk människa ihop med barn. De har en vetskap och ett förnuft och en pedagogisk förmåga som inte är utav denna värld. Jag skulle lugnt kunna lämna Viktor i dessa människors trygga händer. Och vet ni vad?......då är de inga mammor eller pappor. Kan ni tänka er så förfärligt?!

Visst får man känslor som man kanske inte hade innan, när man får barn, man upplever verkligen det här med modersinstinkter, hönsmamman som träder fram ibland och den enorma kärlek man har till dessa små mirakel. Men även personer utan barn kan ha dessa egenskaper och känslor. Sen kan ju känslorna vara enormt svåra att beskriva för personer som inte själva fått barn. Exempelvis känslan som uppstår när man får upp sitt barn på bröstet efter förlossningen, den är obeskrivbar. Där krävs det nästan att man själv måste ha upplevt det för att veta hur det känns. Men andra saker och känslor som har med det att göra kan en annan fixa och veta precis lika bra.

Jag önskar så innerligt att jag kunde beskriva känslan för mina vänner utan barn, men jag kan inte, för inga ord beskriver känslan rättvist. Den dagen då jag hittar de rätta orden så lovar jag att jag återkommer om ni vill lyssna.

Ytterligare en liknande grej som har med det här ämnet att göra...är en liten incident som inträffade under en liten roadtrip med några gymnasiekamrater till mig. Dessa tre personer hade planerat en resa till ytterligare en annan klasskamrat som flyttade en bit bort efter gymnasiet och de frågade om jag ville följa med. Självklart ville jag det och vi hade en rätt så trivsam bilresa nedåt landet.

Efter ett tag så uppstår det ett oerhört oväder och jag som sitter i baksätet påpekar en sak om vindrutetorkarna till hon som kör bilen. Hon blir då väldigt irriterad och utbrister:

-Ursäkta, men har du körkort eller?

Jag svarar då att nej det har jag inte, och då säger hon spydigt tillbaka att:

-Nej just det, så kom inte här och tala om för mig hur bilen fungerar.

Visst jag hade inte något körkort (och har fortfarande inte) men bara för den sakens skull så betyder ju inte det att jag inte skulle förstå mig på bilar och deras funktioner. Har exempelvis en pappa som har ett stort bilintresse och som jag studerat ett otal gånger och lärt mig en del av.

Så det jag egentligen vill ha sagt med det här inlägget är väl egentligen det att man behöver inte vara en viss sak, eller ha en viss sak för att förstå sig på saker och ting. Människor kan besitta kunskaper ändå som kanske till och med är "way over" dina egna och då kanske du är den som HAR eller ÄR.

Så lyssna på dina vänner, nära och kära, arbetskamrater, grannar och andra i din omgivning, de kanske besitter kunskaper fast det inte syns på utsidan eller på vem personen är.

Jag är en mamma, en jäkligt bra sådan, faktiskt den bästa mamman.....till MITT barn, precis som ni andra är den bästa mamman till era/erat barn.....och till er andra utan barn, så är ni den bästa för er själva och för mig är ni bäst med enorma kunskaper och erfarenheter och med vackra hjärtan och underbara personligheter...VI ÄR HELT ENKELT BÄST PÅ VÅRAT EGET VIS!!!!

Puss på munnen, Nyp i näsan och rap i örat från: Ängla-Li

Nominering nummer 2.

Vill bara stolt meddela att jag återigen har blivit nominerad av min vän "Vida"....blir så glad i hjärtat. TACK snälla!!! Sånt värmer verkligen. Jag kan inte förstå att hon kan tycka att det är roligt att läsa min blogg när jag själv mest tycker att jag skriver en massa dravel. Men blir glad att hon gillar mitt dravel i såfall....*HEHEHE*....

Första arbetsdagen gick väl rätt så OK faktiskt. Blev väldigt trött i ryggen dock, men konstigt vore väl annars, har ju liksom inte arbetat speciellt mkt med den på flera,flera veckor. Men något som verkligen var skumt, var att så fort jag kom innanför byggnaden så blev jag deppig....måste ju bero på att man vantrivs på jobbet, eller???

Nu ska jag gå å nana kudden, vi hörs mer en annan dag...Over and Out // Ängla-Li

4 månader...

Idag är det exakt 4 månader kvar till julafton. Hur känns det?? *HEHEHE* Många av er svarar säkert: Men herreguuud tänker hon på julen NU, sommaren är ju inte ens slut ännu. Och för att klargöra lite mera så kan jag ju meddela att: Nej! Jag tänker inte så mycket på det faktiskt utan upptäckte det mer eller mindre av en slump idag när jag satt och skrev i almanackan.

Julen är annars något som jag verkligen gillar, egentligen. Men på senare år så har det bara varit en massa stress runt julen på något vis. Förra julen 2007, firade jag inte ens. Vi var nämligen mitt uppe i en flytt och hade kartonger kring oss både högt och lågt. Vi hade inte ens adventsljusstakar och/eller stjärnor i fönstren. Vi fann liksom ingen anledning till det då vi ändå skulle flytta i mellandagarna. Inte heller var det någon större idé att sätta upp något adventigt/juligt på det nya stället heller då det inte skulle få sitta uppe särskilt länge förrän det var dags att ta ner allting igen.

Men som en räddande ängel kom en inbjudan från en god vän som bjöd hem oss till sig över lite julmat och julmusik. Hon ville verkligen inte att vi skulle sitta helt ensamma på julen utan något traditionsenligt alls. Det var en sådan underbart generös gest av henne och hennes familj. Det räddade nog dagen vill jag säga såhär i efterhand. Tack och lov för underbara vänner!!

Andra år innan dess så har man jobbat in i det sista och varken haft ork eller råd att shoppa de julklappar som man velat. Sånt har varit jobbigt. Inte för att klappar är allt på julen, absolut inte, men jag älskar verkligen att få ge bort paket. Särskilt när de innehåller ngt som jag vet att personen i fråga verkligen,verkligen vill ha. Det är så kul att då se ögonen på den som öppnar paketet.

Men förra året mitt i flyttkaoset så gav jag mig själv ett löfte och det var att nästa år så SKA jag bara ha jul. Det ska vara både adventsljusstakar, stjärnor, julgran och hela "kitet" liksom. Dels för att vi inte firade någon jul förra året men mest för Viktors skull också. Vill att han skall ha med sig fina minnen kring julen, såsom jag har minnen från min barndoms jular.

Numera så är inte mina jular så som dem en gång var, tyvärr. Jag är väl egentligen lite enkelspårig där och ibland alltför traditionsbunden, då jag gärna vill att allt ska vara precis så som det alltid har varit. Julnougaten skall ligga i exakt samma skål och stå på exakt samma ställe exempelvis. Men har upptäkt att det funkar inte riktigt så. Allting förändras och hela familjebilden ändras ju också då folk får respektive och man helt plötsligt har flera som "bråkar om en " på julafton och man får fler personer att ta hänsyn till. Det är fullt förståeligt egentligen men samtidigt väldigt trist. Vill att det skall vara de personer som det alltid varit med på jularna. Men så blir det nog aldrig mera, tyvärr!!

Min drömjul och en stark önskan jag har, är en Astrid Lindgren jul, precis såsom den beskrivs i hennes böcker och filmer. Med mycket tända ljus, mycket snö, trivsam frukost i sällskap med nära och kära, finklädda människor, traditioner med alla tillbehör, häst och släde med bjällerklang, julklappar, julsånger runt pianot som spelas av mamman eller pappan i familjen, förberedelser med julmaten och julbaket. Ja allt det där ni vet....Madicken, Emil, Barnen i Bullerbyn, Barnen på bråkmakaregatan....ja detta är några få....jag vill fira jular som de gör i filmerna.

En dröm som säkerligen är svår att uppnå men vill hursomhelst att Viktor skall få med sig underbara,sköna och trivsamma jul traditioner som han i sin tur kan föra vidare till sina barn och barnbarn.

Julen är egentligen en underbar familjehögtid men som med åren tyvärr förvandlats till ett kommersiellt jippo där allt handlar om att ge bort och/eller få den flådigaste julklappen. Det är väldigt tråkigt men samtidigt den bistra verkligheten.

Jag nöjer mig i allafall med om jag får fira lite jul i år 2008. För det var bra trist att inte få fira den sist. Sitta och äta färdigskivad påläggs julskinka över en flyttkartong var ingen höjdare vill jag lova. Nu vill jag fira med familj vid ett bord med riktiga stearinljus och med riktigt hemlagad julskinka. Då är det jul för mig i allafall lite grann. ;-)

Snön lyser vit på taken, endast tomten är vaken. // Ängla-Li

Kedjebrev

Kedjebrev!!!

Är det något som är så jobbigt att få som kedjebrev? Minns hur glad jag blev första gången jag fick ett kedjebrev i brevlådan som 7-8 -åring kanske och skrev för hand alla dessa brev som skulle skickas vidare till 7 vänner. Jag trodde ju så naivt på att det skulle fungera. Men alltid var det ju någon som bröt kedjan.

Efter ett antal kedjebrev tröttnade även jag eller började känna obehag då det kom brev med indirekta hot såsom: "Skickar du inte detta brev inom 4 dagar så kommer något otäckt att hända. En kvinna i Michigan i USA struntade i att skicka detta brev och tre dagar senare dog hennes man"....osv osv.... ¨Då var det inte roligt längre. Inte för att jag trodde på det, att något skulle hända eller så, men det var ändå obehagligt. Det som började så oskyldigt blev till slut ett kravbrev med ett indirekt hot i.

Nu lite drygt 25 år senare så fullkomligen avskyr jag dessa brev (inte för att jag får riktiga brev längre) och numera även mail som kommer. Har fått och får fortfarande mail av folk där innehållet kan vara exempelvis: "Skicka detta mail till 12 av dina vänner för att visa att du tycker om dem och även till den som du fick det ifrån. Får jag inte mailet tillbaka så får jag väl ta det."

Vaddå ta det??? Så bara för att jag inte skickar vidare ett sådant mail så betyder det att jag inte tycker om den personen som jag fick det ifrån??? PATETISKT!!!

Så nu vill jag härmed bara deklarera för er att OM ni mot förmodan skulle skicka ett sådant mail till mig med ett sådant krav och ni inte får ngt tillbaka så betyder det absolut inte att jag inte tycker om er längre, utan orsaken är bara att jag tycker såna mail är så förbenat tråkiga och oftast så slänger jag dom direkt i papperskorgen. Ni är mina gullepluttar ändå, så det så!! :-)

Over and Out // Ängla-Li

Trött som en örn...

...Nu har inte jag skrivit här på några dagar, men jag har helt enkelt varit aptrött och gått å lagt mig tidigt flera dagar i rad. Är lika trött idag egentligen och tänker snart nana kudden men kände att jag borde skriva några rader här för att tala om att jag lever.
Var till sjukgymnasten igår (Tisdag) och det var jätte givande och han var verkligen bra och noggrann och gick igenom mig grundligt i över en timmes tid. Sen har vi även lämnat in den gamla vagnens chassi på service och hunnit hämta den igen. Vi har pimpat lite i vårat sovrum så nu är hyllan uppe + några saker på den.
Idag kom även de efterlängtade "laptoparna" så snart kan vi nog surfa lite varstans i lägenheten, det ska bli jätte skönt. Håller på att tömma våran "gamla" dator nu och gör den fin tills den skall ges bort. Får skriva lite mer en annan dag när jag är lite piggare och har lite mer inspiration. Så länge får ni klara er utan mig och min blogg, men det överlever ni nog utan problem.

Stor kramis från Ängla-Li

Miljövänlig - jovisst men inte till vilket pris som helst...

Alltså jag blir så fruktansvärt irriterad på det här med kollektivtrafik. Det är nog ett väldigt omtalat ämne i alla städer. Men var man än bor och hur man än gör så tycks det aldrig fungera. När jag bodde i Dalarna så var man irriterad på att det gick alldeles för få bussar på en dag. Om jag inte minns helt fel så räknade jag faktiskt hur många turer det gick på en dag och jag tror jag fick ihop det till 13 stycken. På en hel dag, från morgon till kväll. Helt sjukt ju!!

När jag bodde i Göteborg kunde jag inte direkt klaga på att de gick för sällan för under de mest täta perioderna under dagen så gick det en spårvagn nästan var 5:e till 10:e minut. MEN...däremot så krånglade ofta spårvagnstrafiken med inställda turer, vagnar som krånglade, ombyggnationer så det var ersättningsbussar istället och eller så var vagnarna så överfulla att man inte kom med den vagn som man tänkt sig. Speciellt vanligt var detta när jag blev aktiv barnvagnsförare.

Här i Örebro så stör jag mig så otroligt på att bussarna går alldeles för sällan, och det är tokvarmt på bussen så fort det blir solsken. Har man dessutom barnvagnen med sig, så kan man räkna med att få vänta ett x-antal turer innan man kommer med pga platsbrist.
Under sommaren så brukar även kollektivtrafiken ändra sin tidtabell till sommartabell och det går färre turer än vanligt. Varför fattar jag verkligen inte, för det är väl då om någon gång som folk kan åka mycket buss till och från olika saker. Det är ju då folk är lediga och kan utnyttja bussarna.
Råkar man missa en buss här en lördag så kan man få vänta en timme eller mer på att nästa skall komma. Det är inte roligt när man är trött och bara vill hem eller att regnet fullkomligen öser ner.

Alla miljöaktivister pratar om att vi måste vara rädda om vår miljö, vi måste minska på utsläppen och tänka på att inte använda bilen mer än nödvändigt. Vi måste samåka mera och utnyttja vår kollektivtrafik som är så bra. Var då någonstans undrar jag? Tala om för mig var kollektivtrafiken fungerar riktigt bra!!
Jag blir inte motiverad att åka buss istället för bil, varför..vad tjänar jag på det? Det finns INGENTING som talar för att bussen är ett bättre alternativ än bilen. Jag förstår till fullo varför folk tar bilen istället för bussen till jobbet, skolan, affären eller när de ska ner på stan. Det är ju så mkt smidigare och går så mkt fortare.
Nu har jag tyvärr inget körkort och heller inte någon bil så jag kan tyvärr inte ta bilen när jag ska handla utan jag är tyvärr tvungen att ta bussen och trängas med alla andra människor. Men jag kan med handen på hjärtat säga och stå för det också att när jag får mitt körkort och en egen bil så tänker jag ta den och inte bussen när jag ska någonstans.

Först när kollektivtrafiken går oftare, bussarna skaffat AC och inställda turer ersätts så skall jag överväga att åka kollektivt igen.
Usch! vad jag avskyr att vara beroende av något som jag inte kan styra över. MORR!!

Over and Out // Ängla-Li