Övervakad av änglar!!

...Den här underbara lilla tavlan stod på ett bord på avdelningen där min pappa spenderade sina sista dagar i livet. Jag blev så förtjust i den första gången jag såg den så jag blev bara tvungen att ta en bild på den. Den stämmer så väl, för sköterskorna som tog hand om min pappa var helt underbara människor. Trots att han var så dålig och ibland helt borta så var de ändå så nära på något vis, de kom in och klappade på pappa, tittade honom i ögonen när de pratade med honom, de ville att han skulle förstå vad de sa och menade med alla behandlingar de planerade att göra. Det kom till och med läkare och sköterskor från smärtkliniken (där pappa varit mkt pga sin onda fot) och hälsade på pappa, de kom upp och satt där och var mänskliga. Inte så stressade som många läkare är idag. Medans jag satt där pappas sista helg i livet så fick jag ofta se detta. Sköterskor och läkare som kom och gick och verkligen SÅG pappa. Det var helt fantastiskt mitt i allt elände och ledsamheten.

Idag är det en vecka sedan min papputt somnade in och jag fattar fortfarande inte. Börjar tänka på saker som han inte kommer få uppleva såsom Viktors första skoldag, dagen då jag kanske äntligen får ett körkort, dagen då jag kanske gifter mig, han fick aldrig sin friggebod färdig, alla projekt som står oklara hemma i huset hos mamma, alla platser han ville besöka och som jag hade planerat att besöka med honom...etc...etc.... Det gör ont att tänka på det, men samtidigt ska man väl vara lycklig över allt som han faktiskt hann vara med att uppleva.

Den 14 november blir det begravning i Leksands kyrka, det kommer bli så fruktansvärt jobbigt och påfrestande för oss alla. Har små funderingar på att sjunga något på begravningen men vet inte om jag fixar det, dels pga nervositet men framförallt för risken att rösten skall svika mig och jag brister ut i gråt. Vi får se hur det blir med den saken.

Idag var jag även till läkaren för att kolla min sköldkörtel som jag gör lite då och då, har ju en sjukdom som heter hypothereos och pga det så äter jag levaxin varje dag och skall så göra i resten av mitt liv. Idag var det då dags för en sådan koll och alla värden var bra, men däremot så hittade han lite annat bus på mig. Jag har fått bronkit (luftrörskatarr) och har jätte jobbigt med andningen, ont i halsen och hostar. Så nu går jag på antibiotika och hostmedicin.
Ska aldrig eländet ta slut någon gång?? Varför åker jag på allting just nu, det har ju varit ngt hela tiden i flera veckors tid nu. Nu får det vara nog tycker jag, jag orkar inte så mkt mera. Bryter snart ihop och blir galen, eller ja galnare än normalt då om man säger så. *L*
Är det någon annan av er som har en annan sjukdom än den jag har /haft så skicka hit den/dem så jag kan avklara den med, så får det vara bra sedan för en lång tid framöver. *FNISS*

Nu till lite roligare saker mitt i alla tråkigheter....Ola min älskling har kanske ett jobb på "G", han ska iväg till AF och prata mera om det imorgon. *hoppas,hoppas* Då blir det att ändra tiderna för Viktor på dagis. Skall även prata med hon som har hand om barnomsorgen i den här stadsdelen för att fixa lite bättre tider för Viktor, ur ren social synpunkt. Och på fredag ska vi åka till Ullared och shoppa järnet :-) ska blir såå kul. Mamma åker ner och är barnvakt åt Viktor åt oss, det känns bra. Han gillar mormor, så det kommer bli toppen.

Idag jobbade jag första dagen efter min vecka hemma pga familjeangelägenheter och det gick rätt så bra, förutom andningen då som blev väldigt ansträngd på jobbet där man lyfter så mycket. Men det tråkiga/jobbiga var att "D" killen jag brukar åka med hem har brutit foten/benet och kommer bli borta ett bra tag, så jag har ingen att åka med. Det går inga bussar hem heller så om den enda bilen som går till min stadsdel är full så får jag gå hem. En promenad på ca: 6-7 km vid 23 snåret genom mörk skog.....inte jättelockande, men måste man så måste man, jag har ju inget annat val. Usch vad jag avskyr att vara så beroende av andra för att kunna ta mig hem från mitt arbete....Grrrr...it sucks!!!!!!!!!!!

Nu ska jag snart logga ur och gå å nana kudden. Ola ska ju iväg på FM imorgon så det gäller att jag är någonlunda pigg och orkar busa med våran busbebis. Han äter också antibiotika förresten. Han har haft feber i över 5 veckors tid snart. SÅ nu hoppas jag verkligen att den försvinner så han blir frisk och kan gå till dagis igen. Tycker så synd om honom för han frågar om han får gå till dagis varje dag nu och det gör så ont i mitt modershjärta när jag måste göra honom besviken och säga: Nej Viktor inte idag! *SNYFT* Mammas fina lilla pojke.

Var rädda om er därute eller därinne!!! // Ängla-Li

Vänskap består trots avstånd.

Hejsan på er trogna läsare!!!

Den här underbart söta nallen samt medföljande kort fick jag av en mkt god vän idag som en fin gest och som ett substitut för en riktig kram då vi bor långt ifrån varandra, som en tröst i min svåra sorg. Jag grät som besatt när jag öppnade paketet. Det är sånt här som får en att inse att fast man kanske inte ses särskilt ofta och fast man kanske inte ringer varandra särskilt ofta så finns ändå vänskapen kvar. Jag är så oerhört tacksam över denna jättefina gåva. Tusen tusen tack snälla "J" för din omsorg och ditt varma deltagande. Han står nu på hyllan ovanför min säng och vakar över mig.

Det har nu gått 3 dagar sedan pappa dog och dagarna förlöper. Jag tokgråter ibland och asgarvar ibland, det går rätt mycket upp och ner hela tiden och kommer så säkert göra för en lång tid framöver. Jag har nog inte riktigt fattat ännu att jag inte kommer krama pappa igen nästa gång jag åker hem till Dalarna. Känslan är underlig och konstig, verkligen!

Idag har min mamma och min äldsta syster varit till begravningsbyrån och planerat inför begravningen, bestämt hur dödsannonsen i tidningen skall se ut osv. Tycker att både mamma och syrran är otroligt starka och duktiga som orkat med detta redan nu.

Vill även passa på att redan nu sända ett stort tack till alla er som ringt mig, skrivit sms, mail, inlägg i gästböcker samt skrivit hedrande ord i bloggar och dyligt och visat erat varma deltagande i vår sorg och liknande. Det värmer och känns jätte skönt att veta att ni finns där för mig. Tack snälla, snälla ni!!!!

En stor kram till er alla från en rätt förvirrad Ängla-Li

Borta för alltid!!

Idag klockan 15.30 dog min underbara pappa! Du fattas oss!! Du är mycket älskad och saknad av oss alla.

Saknar dig pappsen! // Din dotter Annika

Saknar dig morfar! // Din Viktor

Är döende.... :-(

Pappa är döende. Läkarna vet inte ens om han klarar helgen, men hittills har han gjort det i allafall. Jag har varit uppe i Dalarna sedan i Torsdags för att dels hjälpa mamma hemma och dels för att få träffa pappa. Idag var jag dock tvungen att åka hem igen då jobb och annat elände väntar.
Beskedet om att detta med pappa inte kommer att gå vägen fick jag och mamma i torsdags kväll. På fredagen var vi till sjukhuset och pratade med en läkare om pappa och han sa då att det inte alls går som de vill, det går bara åt ett håll så att säga och han visste inte när det kommer att ske, han visste inte ens om han skulle klara sig över helgen som sagt.

Livet är så otroligt jävla orättvist. Min älskade, lilla, underbara papputt.... :-(

Idag innan jag skulle åka tåget hem så fick jag prata med pappa i telefon och då sa han bl.a:
-Det är så konstigt Annika, jag ser en massa bilder!
Jasså, vaddå för bilder undrar jag.
Pappa svarar:
-Ja sånt som man varit med om.
Så det är kanske inte så långt kvar säger han sen. Jag visste inte vad jag skulle ta vägen just då. Jag har ju hört att folk som har nära-döden-upplevelser ser sitt liv passera revy.....kanske var det just det som pappa upplevt.
Usch, det är så hemskt......sånt händer inte oss, det händer alla andra.
Men samtidigt så vet jag ju att den ena medicinen som han får ihop med morfinet är ett narkosmedel och det kan ge mardrömmar, så jag vet inte om bilderna pappa sett/ser är drömmar eller om han ser sitt liv passera revy just nu....oavsett vilket så är det hemskt och jobbigt.
Jag och mamma har nämligen kommit överens med läkarna om att vi inte vill att de berättar om hans tillstånd för pappa, för vi är rädda att han då bara ger upp i förtid så att säga. Så pappa vet ju inte att det är så illa som det är, men vem vet...han kanske känner det på sig ändå någonstans därinne i sig. Skulle han dock fråga läkarna så måste de svara ärligt. Det är en regel de har.

Om en timme vill jag bara vakna upp och inse att detta bara är en av alla mina galna,onda och jobbiga mardrömmar......men det vore väl för bra för att vara sant.
Jag tycker så otroligt synd om mamma också, men hon är så tuff, starkare än någon av oss. Underbara lilla älskade mamma!!!

Mamma och pappa ni är de underbaraste, finaste, bästa människor som finns!!!!!!

Puss och kram från eran Akka

En stor kille nu.

Viktor har blivit en stor pojke nu, idag slängde vi alla nappflaskor och pipmuggar. Eller ja förutom de han dricker välling ur, men alla de andra. Nu drickar han ur glas eller mugg istället och fixar det jätte bra. Mammas stora lilla kille. Märker att det blir nya såna här steg hela tiden, nu ska han snart byta ut spjälsängen mot en växa säng också, men den står hos mamma och pappa just nu, så tills dess att vi får hit den på något sätt så får spjälisen duga.

Vi har även pratat om att byta ut hokuspokus stolen mot en tripp trapp trull. Vi får helt enkelt ta en sak i taget. Men utvecklingen går så snabbt framåt just nu.

Och vad kan slå upplevelsen att din son kommer fram till dig lägger armen om nacken på dig och säger: Hej snygging!!! Vad gör du?
Då smälter man :-)

Mitt i allt vardagligt elände så är han den som håller mitt humör någonlunda uppe, han är mitt hopp mitt i all misströstan. Han är mitt allt! Min underbara, älskade lilla kille, du är det finaste mamma har, du är så underbar och rar.

Utan dig vill mamma inte leva! Älskade lilla Viktor!!! // Ängla-Li

Foton

Hejsan alla nyfikna bloggare och vänner!!

Här kommer då äntligen några bilder på mig i min nya frisyr. Dock måste jag påpeka att det är helt omöjligt att få en bra bild som gör frisyren rättvis, ja jag lyckas då inte. Hur jag än vänder och vrider så blir det inte bra, alltid är det något som ser konstigt ut och/eller ser inte alls ut som det gör i verkligheten, men hursomhelst så får ni i allafall ett hum om hur jag ser ut just nu. Mitt verklighets jag får ni se när vi träffas. *HEHEHE*

Puss och kram på er därute // Ängla-Li

Varför?????

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, de senaste dagarna har varit rätt omtumlande. Pappa har blivit sämre igen. Det var ju meningen att han skulle få åka till Uppsala för att opereras igen nu i början av veckan som kommer, men i torsdags ringde mamma och berättade att det inte kommer att bli så. De har upptäckt vätska i lungorna, vätska i buken, samt så har tumören fått metastaser som spridit sig lite. Han har lunginflammation och igår upptäckte de även en liten propp i lungan.

De har nu försökt tömma honom på vätska både i lungorna samt i buken och han har fått drenage insatta på båda ställena. Även antibiotika är insatt för att få bort lunginflammationen. Läkarnas mål just nu är att få bort inflammationen i lungorna, samt få honom att hämta krafter och bli stark igen så att de kan börja med en cellgiftsbehandling.

Förut när det första beskedet om en tumör kom så blev jag givetvis ledsen men tog det ändå rätt så bra, jag såg en ljusning och att det gick att behandla. Men nu känns det rätt hopplöst....det är alldeles för mycket på en gång för att det ska sluta bra. För första gången sedan pappa blev sjuk så känner jag mig verkligen ledsen och förtvivlad. Jag har nära till gråten hela tiden och vet inte vad jag ska göra.

Vill kunna vara där och hjälpa mamma med allt möjligt, sysslor hemma i huset och i trädgården som skall göras. Även fast mamma säger att det inte behövs samt att det inte är ngt som är särskilt brådskande så känner jag ändå att jag vill vara där. Vara hos henne och vara hos pappa. jag vill inte spendera den här tiden med att slita ut mig på jobbet, till ingen nytta. Min sjukskrivning går ut imorgon och det är väl menat att jag ska komma tillbaka till jobbet på Måndag, men vill verkligen inte, det känns så otroooligt meningslöst.

Fan vad jag hatar cancer helvetet, jag blir så otrooligt jävla förbannad!!!!!!!!!!!!!!

Nu har mina senaste inlägg varit rätt deppiga och tråkiga, men det är vad som upptar min vardag just nu. Det är svårt att vara glad och lycklig, men jag försöker!
Tänkte lägga in lite bilder på hur jag ser ut nu, med mina nya frisyr. Det är ju flera av er som läser min blogg som tjatat om det. Ska bara ladda över bilderna från mobilen.

Kram från en ledsen bloggare :-(

Pappa och jag orsakar kaos.

Go kväll go vänner!!!

Ni som läste gårdagens inlägg vet att min helg var mer eller mindre kaosartad. Nu var det inte bara jag som var huvudrollsinnehavare i det hela utan även min papputt hade en stor roll tyvärr.

Min pappa har som ni vet fruktansvärda magsmärtor och försöker komma igenom varje dag med så lite smärta som möjligt. Läkarna testar olika mediciner för att finna den tablett/spruta eller metod som skall ge så bra effekt som möjligt så att han skall få vara så smärtfri som det bara går fram till dess att operationen i Uppsala blir av.

Den senaste tiden har han inte haft det bra alls. Smärtan har varit jobbig och ingenting har hjälpt. Men så i fredags då när det blev klart att jag skulle få stanna kvar på sjukhuset över natten så åkte ju mamma hem. Men pappa och Ola mötte henne bara i dörren där hemma och satte sig i bilen för att åka och hälsa på mig, samt komma med lite rena trosor och så. När de satt där hos mig så märkte jag att pappa hade ont och frågade honom om han hade ont och JO det hade han ju. De satt hos mig i ca: 30 minuter och åkte sen hem igen för mamma skulle fixa mat åt dem, då dagens matintag hade blivit helt rubbat.

Kvällen på avdelningen försökte jag fördriva med lite tv-tittande, läsa lite samt ligga å filosofera, men hjärnan värker vid dessa ansträngningar och jag fixade inte någon längre stund vid tv:n. Bestämde mig då för att gå o lägga mig redan vid 21 snåret någon gång. Blir väckt mitt i natten vid 1.00 av en sköterska som säger att jag har besök. Jag fattade ingenting, visste inte om jag drömde eller om det var verklighet. Men där står min storasyster Helena och försöker prata med mig. Det visade sig att hon kört in pappa till akuten (som ligger vägg i vägg med avdelningen där jag var) för han hade börjat blöda ur ändtarmen. Han var orolig att det kom inifrån magen och knölen han har där. Men det visade sig sedan att det berodde på de suppositorer han tar. De blev kvar där fram till 3-4 någon gång, så i några timmar så var jag och pappa där samtidigt, vägg i vägg.

Det finns ett s.k "smärtteam" som besöker pappa hemma och kontrollerar hans medicinering samt provar nya metoder och de hade varit hemma hos pappa på lördag förmiddag efter hans sjukhusnatt och han hade då fått morfinsprutor. När jag sedan kom hem ( min andra syster Sussie och Ola hämtade mig i Falun) så låg pappa och sov. Han sov i flera timmar, men när han väl vaknar och kommer upp så är han helt borta. Han svamlar och sluddrar, är förvirrad och pratar helt osammanhängande. Jag blev faktiskt riktigt rädd och ledsen av det jag såg. Han satte sig vid köksbordet och började hälla det vatten han hade i ett glas över i två kaffekoppar som stod på bordet. Han flyttade på sakerna på bordet och rättade till blommorna i fönstret. Han sa: det blir värre imorgon....stupröret och shellkortet.
Helt osammanhängande och han sluddrade precis som om han vore berusad eller väldigt påverkad. Jag ringde efter mamma som var iväg och handlade. Hon ringde då till smärtteamet igen som kom hem till oss för att se till pappa.

Så här i efterhand så misstänker vi att han hade fått lite för mycket morfin. Han gick hursomhelst och lade sig för att sova igen och under tiden så åkte vi andra (förutom mamma då) till Anders ( min systerson) för att fira att han hade fyllt år.
När vi kommer hem därifrån så är det helt tyst och vi frågar mamma om pappa fortfarande sover men då berättade hon att han hade åkt in med ambulans till sjukhuset...IGEN!!

Så vi hade mer eller mindre skyttetrafik mellan sjukhuset och hemma. Mamma skämtade om att hon borde få klippkort på akuten pga alla resor hon gjort dit den senaste tiden. Vi syskon skojade om att vi snart får en egen avdelning på Falu lasarett döpt till : Thunells paviljong.

Pappa ligger fortfarande på sjukhuset och på måndag ska han till Uppsala för att operera sig och jag önskar faktiskt att han får stanna i Falun tills det är dags att åka dit, för det känns mer tryggt att han är där i deras trygga händer än att han går hemma med smärta, ensam när mamma jobbar. Och vem vet vad alla tabletter kan ställa till med. Det som vi upplevde där på lördags kvällen vill jag aldrig uppleva igen, det var liksom inte pappa, det var fruktansvärt och hemskt. :-(

Önskar så innerligt att de kan ta bort den där jäkla knölen och att hans smärtor försvinner. Varför ska just han drabbas av den där skiten....han som egentligen är så himla pigg och alert och levnadsglad?! Då är det bättre att jag tar hans smärta, jag som ändå är som jag är, med den bakgrund jag haft. Men bara pappa slipper!! SNÄLLA!!!

Älskade, underbara lilla pappa....om jag kunde ta över din smärta.....om så bara för en dag så att du kunde få vara smärtfri, åtminstonde i ett dygn så skulle jag göra det. Jag är ju ändå bara hemma och är sjukskriven just nu......vill så gärna se dig glad igen, se dig le, komma med knasiga ideér och bara vara som vanligt igen.... älskade lilla pappa, om så bara för en dag!!!

Din dotter // Ängla

Kaosartad helg...

I Torsdags (den 2/10) skulle vi åka upp till Dalarna för att hälsa på mamma & pappa och dels för att gå på Rättviks marknad som blivit lite av en tradition för oss. Men det blev inte riktigt så.

Det hela började med att på Onsdagen när jag var på jobbet så började jag få en jobbig och envis huvudvärk som inte ville ge med sig. Ögonen värkte och i bakhuvudet så att säga. Jag bet ihop och kämpade på men beklagade mig då och då för mina närmaste coworkers om mina problem. Väl hemma efter jobbet så hade värken tilltagit och var värre än innan. Jag tog 2 panodil och gick och lade mig ganska så snabbt efter det att jag kommit hem för mina ögon gjorde så ont av att sitta vid tv:n och datorn. Vaknade mitt i natten av att värken var ännu värre och gick upp för att ta 2 nya tabletter. Sov oroligt hela natten och värken var fruktansvärd.

Vaknade av väcklarklockan kl. 7.00 för jag skulle iväg på ett läkarbesök och värken var nu ytterligare värre än inatt....spydde...försökte duscha...försökte få i mig frukost...klarade en tugga på min knäckemacka...fick lov att gå och lägga mig igen...spydde igen....huvudet dunkade värre än någonsin. Ola tyckte inte jag skulle åka till sjukhuset utan ställa in besöket men envis som jag är så åkte jag ändå....höll på att spy på bussen flera ggr, satt där och kallsvettades hela tiden och var mer eller mindre frånvarande. Minns knappt hur jag tog mig till sjukhuset men dit kom jag, spydde längs vägen....läkarbesöket minns jag bara i ett töcken.....minns hur jag satt där och försökte verka skärpt samt låta bli att spy. Så fort jag kom ut från läkaren fick jag springa till toaletten och spy igen. Värken var outhärdlig.

Lyckades hursomhelst ta mig hem med bussen, gick direkt och la mig på sängen för att försöka få bort värken tills det var dags att åka ner till stan igen ,till tåget mot Dalarna. Minns knappt hur vi tog oss ner den här gången heller, men till stationen kom vi. Spydde igen.

Både buss och tågresan var jag mer eller mindre borta, sov nästan hela tiden och måste sett väldigt skum ut i andras ögon. Mådde så fruktansvärt dåligt. Spydde ett flertal ggr på tåget.
Väl hemma hos mamma och pappa så sa jag bara att jag hade så fruktansvärt ont i huvudet och gick in i mammas och pappas sovrum och lade mig på deras säng och sov i flera timmar. Men värken bara tilltog och jag fortsatte att spy. Mamma ville då köra in mig till Falu lasarett men envis om jag e så vägrade jag och sa att det går nog över.

Men på natten mellan torsdagen och fredagen så gick jag ner och väckte mamma och bad henne skjutsa in mig till Falun.
Efter både hjärnröntgen, blodprover och ryggmärgsprov så upptäckte man att jag hade hjärhinneinflammation. Så jag blev kvar på sjukhuset över natten på en akutvårdsavdelning för observation. Fick starka värktabletter och jag var både hög och berusad. *L*

Blev utskriven på lördag förmiddag med vila som ordination. Det blev inte någon marknad på lördagen pga tidspress, men igår (Söndag) åkte vi dit en sväng, men vilken besvikelse...nästan alla marknadsknallar hade gett upp och åkt därifrån pga dåligt väder. Sååå tråkigt och sååå dålig stil tycker jag. Men,men....det blir inte alltid som man tänkt sig och man kan ju inte styra över sjukdomar och olyckshändelser. Vi får se fram emot vårmarknaden istället eller nu snart den eventuella Ullareds resan som hägrar.

Så nu sitter jag här i Örebro med hjärnhinneinflammation och är sjukskriven - IGEN!!!

Min arbetsgivare måste verkligen älska mig just nu. :-/

Men det var inte bara jag som orsakade kaos i helgen, en del stod även min pappa för, men mer om det kanske jag berättar i morgondagens blogg eller så.
Måste vila ögonen och huvudet nu.

Puss på er alla därute. // Ängla-Li