Nu har jag tagit bort...

..jag bestämde mig för att ta bort mina fräckisar som jag skrev här förut, det kändes lite löjligt faktiskt och jag höll det inte särskilt regelbundet heller, så nu skippar jag det hela och därför är de tidigare inläggen med fräckisar borttagna. Bara så ni vet ;-) Puss // Ängla-Li

Äntligen händer det något!

Fick igår ett mycket efterlängtat men samtidigt skrämmande samtal. Skrämmande på det viset att jag var rädd för vad som skulle sägas och om jag skulle klara av att ta mig genom hela samtalet utan att börja gråta.
Men det gick bra, tack och lov. Det var nämligen rektorn för förskolan som ringde och ville meddela att vi har fått beviljat lite mer tid för Viktor på dagis nu. Vi får två stycken heldagar från 9-17 och de resterande tre dagarna får han gå som nu, alltså mellan: 14-17. Det känns jätte bra för nu får han åtminstone vara med på samling,utflykter/pedagogisk verksamhet, lunch och vila på dagis två dagar i veckan i allafall. Han kommer förhoppningsvis att komma in i gruppen igen och känner sig inte riktigt lika utanför som han gjort nu ett längre tag. Jag är sååå glad för hans skull. Det var som om en STOR sten lättade från mitt hjärta igår eftermiddag.

Nu får vi bara hoppas på att det kommer fungera bra i praktiken med detta. Han fick börja redan idag med det nya schemat, så imorse var vi uppe tidigt och åt frukost och förberedde oss för en prommis till dagis. Viktor var så lycklig när han kom till dagis och såg många barn på plats. I vanliga fall så är det ju dödstyst när han kommer på eftermiddagen och han känner sig otrygg och förtvivlad och säger till mig: "Stanna mamma" eller "Gå inte mamma", men nu fick jag bara en puss och en kram och så sprang han in ivrig till kompisarna och leksakerna, det var en sådan underbar känsla så det kan ni inte tro.

Jag befinner mig just nu i något slags lyckorus över detta, och går här hemma med ett fånigt leénde på läpparna. Tänk att så "lite" kan göra så mycket! Nu kan jag ÄNTLIGEN stryka en sak på min lista över saker som gör livet lite besvärligare än nödvändigt och jag gör det med världens största spritpenna ska ni veta ;-) !!

Igår när jag ringde och berättade den goda nyheten för mamma så sa hon efter en stunds pratande: Ja, men vad härligt Annika, nu har vi betat av en jobbig sak, nu har vi bara posten/facket kvar då!!!
Tänk att hon är beredd att hjälpa mig med att ta itu med nästa jobbiga sak, trots att vi nyss avslutat en jobbig strid med många telefonsamtal hit och dit med höjda röster, och bestämdhet i rösten, men som slutligen resulterade i något bra. Tänk att hon är beredd att göra detta, min underbara mamma, trots att hon har mkt att stå i med sitt jobb, hemmet och sin syster som har en sjuk man......hon är helt otroooolig min mamma!!!

Jag är inte troende på ngt vis men just nu känns det som om det passar in att säga strofer såsom: "Gud hör bön" eller "Gud finns"....men i min värld är gud min egen mamma!!!

Nu ska jag bara passa på att njuta av att min son är tillsammans med kompisar på en normal tid samtidigt som jag kan få lite tid till mig själv och bara vara "jag"!!

Livet KAN ju faktiskt vara riktigt härligt, ibland!!! // Ängla-Li

Som en papperskorg

När jag gick på högstadiet, minns inte vilken av de tre årskurserna, men tror det var i 8:an, så fick jag en glad överraskning när jag öppnade brevet från skolfotografen som hade varit i skolan och tagit kort på oss några veckor tidigare. Förutom det ordinarie klassfotot eller skolkatalogen kanske det var och de personliga ansiktsporträtten så finns även en bildserie på 8 bilder taget på en grön papperskorg med en lapp påklistrad med en sifferkombination. När jag kom till skolan dagen efter och berättade detta för mina klasskamrater så trodde de mig givetivs inte, så jag fick lov att ta med mig en bild som bevis.

Inte lätt när man är så ful att man ser ut som en papperskorg i nyllet...*flin*... Nää skämt å sido...antagligen var det så att fotografen bytte rulle precis efter mig där och behövde provklicka på ngt och då blev det en papperskorg...*HEHE*..fast det är klart en viss likhet finns det mellan oss. Särskilt vissa dagar så känner man sig sååå ful att man kan likställa sig med en ful papperskorg. Just nu skulle jag behöva en helrenovering över hela mig. Bläää!!!

Men jag har läst i min vän Vidas blogg att det tydligen finns papperskorgar i Stockholm som är vackra, som fått fina mosaikutsmyckningar......det låter trevligt tycker jag, så nu tänker jag sitta här och vänta på min egen mosaikutsmyckning, så att jag också blir en vacker papperskorg. :-)

Ciao // Ängla

Fjant ger sig tillkänna!

Nu har jag varit sjuk i en hel veckas tid och känner mig fortfarande krasslig....SUCK...det är så jobbigt att må såhär halvdant hela tiden. Det har varit mkt innesittande nu denna veckan men i fredags var vi i allafall ut på en riktig långpromenad i det vackra vintervädret. Vi ville att Viktor skulle få komma ut och röra på sig och få se/göra någonting annat än att sitta och titta på sina kranka föräldrar...så vi drog med oss bobben och gick ut i skogen och studerade snön och provåkte en å annan backe till hans stora förtjusning. Han är jätte duktig på att gå långa sträckor men ibland klagas det på lite värk i benen så då satte han sig på bobben och fick åka en stund istället.

När vi kom hem lagade Ola mat, kött, pommes och sallad. Sen hade vi lugn fredagskväll med gottis och Let´s dance på TV.

Igår var det Alla hjärtans dag och den firade inte vi på ngt sätt egentligen. Eller jo man kan väl iofs säga att vi köpte något till oss gemensamt. Både jag och Ola tycker väl egentligen att den här dagen är så uppsjasad och är mer ett kommersiellt jippo, då är det kanske mysigare att komma hem med blommor eller en present en helt vanlig dag då man inte förväntar sig att ngt skall ske. Sen uppskattar vi ju självklart båda två att få saker, även om det skulle ha infallit på valentin dagen, det är inte det. Men vi köpte oss en byrå på IKEA istället och en ny lampa som vi har ställt i hallen, det fick bli våran gemensamma present igår. Men jag firade i allafall min mammutt som fick ett paket med posten full av godsaker och annat trevligt som blev mkt uppskattat av min mor. Hon ringde och tackade och var så glad. Har även skickat en litet kort till en annan , men denne har inte hört av sig så vet inte om det kommit fram eller inte.

Själv fick jag 2 sms igår från vänner, men annars har det varit stiltje på den fronten.

Igår bakade jag och Viktor kanelbullar också medans Ola var på IKEA med sin bror. Han var så duktig Viktor och hjälpte mig med precis allting, och kavlade med sin egna lilla kavel. Och resultatet blev riktigt smaskigt med. MUMS!!

För er som kanske tycker att det är lite roligt att veta så känner jag numera "FJANT" varje dag, små buffar och knuffar på olika ställen i magen som ett tecken på att "jag finns här", och det är underbart och härligt på alla sätt och vis. Var först osäker på om det verkligen var fjant och inte tarmarna men nu är jag rätt säker. Nu längtar jag bara tills det syns på utsidan med. Åh vad jag ser fram emot att få slippa jobbet för en lång tid framöver, ska bli sååå skönt alltså! Ska nog passa på att vara uppe i Dalarna hos mamma i sommar om jag ändå går hemma med storfjant och lillfjant. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Nu har mina två pojkar kommit hem från affären så nu kanske jag borde avsluta här och hjälpa till med matlagningen. Men vem vet...jag kanske skriver mer ikväll eller nåt. Var rädda om er därute. Stor kram från Ängla

Snormumriken Annika

...Hur mycket snor har man egentligen? frågar jag Ola någongång under gårdagen då jag kommer in på toaletten för sjuttioelfte gången för att snyta min rödömmande snok. Jag är sjuk, har varit hemma hela veckan pga halsont, öronvärk, huvudvärk, snoreri och feberfrossa samt febersvettningar. Igår var jag dessutom till läkaren för att i mitt stilla sinne få bekräftat att jag led av både öroninflammtion, halsfluss samt luftrörskatarr......men ICKE....allt såg så bra ut så.

- Du har nog ngt virus! säger läkarskrället efter 30 sekunders undersökning.

Så det var bara att vända hem igen så vackert och fortsätta snörvla, hosta och tycka synd om sig själv. Som det känns nu så förstår inte jag hur jag ska kunna gå och jobba på måndag igen, men vem vet, det kan ju hända mycket ännu.

Har inte bloggat på länge nu och vet inte riktigt om jag har ngt intressant att berätta heller. För er som med intresse följer mina "strider" med dagis samt facket/posten så kan jag meddela att det händer inte så mkt där. Mamma har så snällt tagit över och börjat hjälpa oss med att hålla kontakten med folk, myndigheter och instanser för jag börjar ju bara grina så fort jag talar om Viktors dagistider och allt som handlar däromkring. Jag förstår verkligen inte vad jag skulle göra utan henne. Hon ställer upp och hjälper oss med detta trots att hon har egna bekymmer och saker att ta itu med. Hon är den mest underbara människa som finns , min mamma! *kärlek*

Och hon har väl kommit en bit på vägen i arbetet, men ngt klart besked om huruvida vi får mer tid eller ej har vi ännu inte fått. Den ena vet inte vad den andra gör på kommunen. Person nummer 1 säger att hon varit i kontakt med person nummer 2 som skall höra av sig till oss. Men när vi på egen hand kontaktar person nummer 2 pga att denne ej hört av sig, så har denne ingen aning om vad vi pratar om för person nummer 1 har inte sagt ngt. Man vet inte vad som stämmer och vad som bara e tomma undanflykter. Men känner jag min mamma rätt så kommer hon att lösa detta åt oss eller så kommer hon gå ut i media tills hon får rätten på sin sida. *ler* ...önskar sååå att jag hade lite mer av hennes jädrar anamma!!!

Sen till lite värdsliga saker såsom politik, nyheter och aktuellt...... Detta som varit i ropet med händelserna i Rosengård gör mig så trött. Jag förstår mig verkligen inte på folk. Visst det är inte rätt att kalla ngn för apjävel eller blattejävel och kanske inte speciellt om man är en polis....MEN....hur tror ni inte att det är att jobba som polis i just Rosengård??? Ambulanser, brandbilar och taxibilar, hemtjänsten m.fl vägrar att åka in i Rosengård utan polis eskort. Är inte det tecken nog? Invandrare som inte visar vårat rättsväsende ngn respekt och kastar gatsten på polisbilarna när de kommer för att hjälpa ngn i deras bostadsområde har verkligen ingen som helst rätt att stanna här i Sverige, de har förbrukat sina chanser och skall sättas på första bästa plan hem till landet där de kom ifrån och aldrig vara välkomna till Sverige igen.

Sen att kalla dem för apjävel eller blatte är inte rätt eller OK på ngt vis, men faktum är att polisen i det här fallet sa det inte direkt till ngn person i fråga så att denne hörde, utan det sades internt på radion inne i bilen, så personen blev ju egentligen inte sårad eller berörd på det viset. Men däremot den kaxiga yngling som skrek grisjävel och nöff nöff till en polisman sa det direkt till en polisman. Orden var menade rakt till honom som person och var direkt sårande. Tycker att båda fallen skall läggas ner, för det är egentligen struntsaker...men jag blir så upprörd!!

Sen det här med att dun plockas från levande gäss, gör mig också såååå arg. Vet inte vad jag ska göra, men gillar det absolut inte. Man borde ta alla dessa människor som gör det och lägga dem nakna på ett bord, sen skulle man plocka varenda litet könshår på dem med pincett, ett i taget....*arg*!

Gry har ett plan.....jo ni som lyssnar på Mix megapol på morgonen vet precis vad det handlar om och jag skulle så gärna vilja åka med till Kanarieöarna. Synd att man inte kan nominera sig själv bara....är det ngn som har lust så får ni gärna nominera mig till resan..*HEHE*..

Viktor har hittat en ny favorit i Astrid Lindgrens underbara sagovärld (hos oss än så länge bara filmvärld), men det är nämligen: Karlsson på taket! Han sitter helt paralyserad framför TV:n när den är på. Det är nog den film av henne som jag tycker minst om, tänk så olika man tycker om saker och ting. *HEHE*

Lägger till en bild på Viktor när han klär ut sig till en annan av hans Astrid favoriter.....

Over and Out // Ängla-Li

Cancer IGEN!!!!!!!!!! :-(

...Åter igen så drabbas familjen av ytterligare ett cancer besked. Min mosters man har fått lungcancer och har av läkarna fått 1-5 månader kvar i livet. Min moster är förkrossad och mamma får återigen uppleva hela denna karusell igen med sjukhus, läkare, gråt, smärta, sorg och förtvivlan. Jag orkar snart inte mer....vem står på tur härnäst??? Ja det är så jag tänker just nu....för vi kommer väl alla dö i cancer....det verkar ju ligga en förbannelse över denna sjukdom. Ikväll skall jag dessutom jobba min första fredagkväll på mycket, mycket länge...känns underligt och knepigt och framförallt ovant. Känner mig oförberedd på många sätt inför kvällen. Har inte ätit ngn lunch och har heller ingen matlåda att ha på jobbet...tjoohoo...jag är så väl förberedd....SUCK!!!
Mina tankar idag går till min moster och hennes man samt deras barn (mina kusiner). Jag vet PRECIS vad ni går igenom just nu....Många styrkekramar från en sårbar Ängla i en grym värld.