Jag är så otroligt frustrerad över att jag inte kan förändra saker i mitt liv som gör mig deppig och ledsen. Som mitt jobb till exempel...jag vantrivs mer och mer för varje dag och det är en ren pina att behöva gå dit. Hela min fritid innan jobbet går åt till att oroa mig över att: Nu är det bara 4 timmar tills jag måste åka till jobbet.....Nu är det bara 1 timme kvar tills jag måste åka...osv osv...!!
Det blir bara värre och värre och idag grät jag i ren frustration över allt detta. Jag önskar så att jag hade haft en liten buffert med kosing så att jag bara kunde säga upp mig, men nu har jag ju dessvärre inte det. Allt hänger ju tyvärr på ekonomin hela tiden.
Hade det bara varit mig själv som jag behövt ta hänsyn till och tänka på så hade jag väl kanske fixat att leva snålt ett tag. Men nu har jag både ett barn och en sambo att ta hänsyn till. Det är ju inte meningen att Viktor ska leva på nudlar varje dag i tre månader. Det är barnmisshandel ju.
Söker jobb så fort jag hittar ngt + har ringt runt till ställen som inte öppet söker ngn utan bara frågat ändå om jobb....men får bara svar som:
Tack för visat intresse av vår tjänst som: XXXXXXX!! Vi har nu valt ut 10 stycken som skall få komma på intervju och tyvärr var inte du en av dem....!!!
Ärligt talat...hur kul är det att få såna mail och brev va?? Man blir ju så deppig och inte peppad alls att söka mera jobb.
Varje dag på jobbet känns som en evighet och det enda jag gör är att bita ihop och försöker göra det jag ska, men mkt mer än så är det dessvärre inte. Detta jobb är så otroligt opersonligt och fysiskt tungt. Man får aldrig höra att det man gör är bra, snarare tvärtom...ni måste jobba fortare...ni måste få upp mer än 500 paket i timmen. Jo men det är kanske inte så lätt att hålla det tempot precis hela tiden, speciellt inte då alla paket kan väga 35 kg styck. Ta 500 x 35 , så får ni se hur mkt jag lyfter på en timme. Ta sen den summan x 6, så får ni reda på hur många ton jag lyfter på en arbetsdag. Kanske är förståeligt då att jag inte orkar hela tiden. Jag är ju inte purung längre....är bland de äldsta på jobbet faktiskt, trots mina 33 år. Men det är ju stor skillnad på en pigg 19-23 åring mot en mamma på 33. Ändå krävs samma saker av oss. De tar ingen som helst hänsyn till alla individers olikheter och förutsättningar.
Vi har heller ingen direkt gemenskap på jobbet. Inte det här mysiga som jag har upplevt tidigare med att man turas om att ta med sig fikabröd, hittar på roliga saker med och utanför jobbet..osv osv....allt e så jävla opersonligt...SUCK!
Det är så otroligt frustrerande att jag inte kan göra ngt åt det som tynger mitt hjärta hur gärna jag än vill. // Ängla-Li
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar