Rotlös eller inte?

Var har du dina rötter? Ditt ursprung? Var känner du dig hemma?

Det här är tre frågor som är mycket svåra för mig att svara på. Jag har länge funderat och funderat på vad jag är och vem jag är. Är ju som jag tidigare nämnt född i Stockholm, uppväxt i Dalarna, bott en längre tid i Göteborg och bor nu i Örebro. Vad är jag då? Är jag Stockholmare, eftersom det är där jag e född? Eller är jag en dalkulla pga att det är där jag växte upp och har spenderat största delen av mitt liv? Eller är jag kanske en Göteborgare för att det är där jag har bott längst i mitt vuxna liv eller är jag nu en närking eftersom jag bor i Örebro?? Eller är jag allihopa samtidigt??

En del säger att man är det som man känner sig som. Andra säger att man tillhör det landskap där man föddes? Andra säger att man tillhör det landskap där man bott längst. Medans andra säger att man tillhör det landskap där man bor så att säga.
Jag vet inte riktigt vart jag hör hemma och/eller känner mig som. Jag kan bli riktigt avundsjuk på folk som vet vad de tillhör. De som vet vad som är hemma för dem. Eller på dem som har flera "hemma", för det förekommer ju faktiskt också.

Jag har exempelvis tänkt på det här om var jag vill bli begravd, och ingenting känns rätt för mig, varken Stockholm,Leksand,Göteborg eller Örebro....och ingen annan stad heller för den delen. I allafall inte just nu.

My home is where my heart is.....sägs det ju, men jag får inte ihop det heller. Det enda jag får ut av detta funderande är att jag är rotlös....jag har inga rötter, inget hemma och inget ursprung.

Vet att det var någon i Dalarna som sa åt mig en gång när jag skulle ha Leksandsdräkten på mig att jag egentligen inte har rätt att bära den då jag inte är någon riktig dalkulla....nehej..men vad är jag då??? Inte för att det är något världsproblem precis, men ändå rätt så frustrerande.

Det skulle vara så skönt att kunna säga att här är mitt hem, det är här jag hör hemma. Och då menar jag givetvis inte mitt hem som i den lägenhet eller hus där jag bor..utan snarare orten,staden landskapet och länet. Just nu kan jag inte det och tills dess så får jag väl gå här och fortsätta med att vara rotlös och hopplös!!!

Tack o hej, leverpastej!! // Ängla-Li

Är du inte eller har du inte så vet du inte....

Som jag tidigare har skrivit om så förändrades mitt liv drastiskt i Juni 2006 då jag gick från att vara ingen särskild till att bli en mamma. Något som enligt många är det enda självklara och rätta att bli, jag håller dock inte med om detta, men självklart är jag så tacksam över att JAG blivit mamma. Jag blev någon, folk såg på mig med helt andra ögon, även främlingar som man mötte på gatan, såg mig helt plötsligt. När man möter andra mammor med sina barnvagnar när man går på stan så ler man förstående mot varandra, ett slags osynligt "mamma språk". En lätt nick med huvudet och med tänket "jag förstår dig, jag vet vad du går igenom".

Innan jag blev gravid så var jag lite lätt irriterad på alla dessa människor som lite halvt sarkastiskt vräkte ur sig idiotiska fraser såsom:

-Ja, det där förstår du sen när du själv får barn!

eller:

-Du är inte mamma så du ska inte komma här och säga hur barn fungerar!

Nej, jag var och är heller ingen expert på barn och/eller hur man är mamma på bästa sättet. MEN...jag har ett rätt så sunt förnuft och har även en gymnasieutbildning inom området, så helt hopplös borde jag ju inte vara.

Det räcker mer än väl för mig att veta att Viktor mår bra, han är trygg och lugn och väldigt framåt. Han är nyfiken på livet och har en enorm portion humor i sig. Han är omtänksam, älskar att kramas och kelas. Han har förmågan att läsa in en människas personlighet. Han är grym helt enkelt och han är MITT barn. Älskad och fostrad av MIG. Tjejen som inte kunde veta ngt om hur man hanterar barn.

Jag tycker att det där är så otroligt löjligt. Man måste inte vara en förälder för att veta hur man tar hand om ett barn. Jag har många vänner som ännu inte har barn och som heller inte vill ha barn, de har valt bort den biten i sina liv och de kan vara helt underbara med barn och vet precis hur man är en fantastisk människa ihop med barn. De har en vetskap och ett förnuft och en pedagogisk förmåga som inte är utav denna värld. Jag skulle lugnt kunna lämna Viktor i dessa människors trygga händer. Och vet ni vad?......då är de inga mammor eller pappor. Kan ni tänka er så förfärligt?!

Visst får man känslor som man kanske inte hade innan, när man får barn, man upplever verkligen det här med modersinstinkter, hönsmamman som träder fram ibland och den enorma kärlek man har till dessa små mirakel. Men även personer utan barn kan ha dessa egenskaper och känslor. Sen kan ju känslorna vara enormt svåra att beskriva för personer som inte själva fått barn. Exempelvis känslan som uppstår när man får upp sitt barn på bröstet efter förlossningen, den är obeskrivbar. Där krävs det nästan att man själv måste ha upplevt det för att veta hur det känns. Men andra saker och känslor som har med det att göra kan en annan fixa och veta precis lika bra.

Jag önskar så innerligt att jag kunde beskriva känslan för mina vänner utan barn, men jag kan inte, för inga ord beskriver känslan rättvist. Den dagen då jag hittar de rätta orden så lovar jag att jag återkommer om ni vill lyssna.

Ytterligare en liknande grej som har med det här ämnet att göra...är en liten incident som inträffade under en liten roadtrip med några gymnasiekamrater till mig. Dessa tre personer hade planerat en resa till ytterligare en annan klasskamrat som flyttade en bit bort efter gymnasiet och de frågade om jag ville följa med. Självklart ville jag det och vi hade en rätt så trivsam bilresa nedåt landet.

Efter ett tag så uppstår det ett oerhört oväder och jag som sitter i baksätet påpekar en sak om vindrutetorkarna till hon som kör bilen. Hon blir då väldigt irriterad och utbrister:

-Ursäkta, men har du körkort eller?

Jag svarar då att nej det har jag inte, och då säger hon spydigt tillbaka att:

-Nej just det, så kom inte här och tala om för mig hur bilen fungerar.

Visst jag hade inte något körkort (och har fortfarande inte) men bara för den sakens skull så betyder ju inte det att jag inte skulle förstå mig på bilar och deras funktioner. Har exempelvis en pappa som har ett stort bilintresse och som jag studerat ett otal gånger och lärt mig en del av.

Så det jag egentligen vill ha sagt med det här inlägget är väl egentligen det att man behöver inte vara en viss sak, eller ha en viss sak för att förstå sig på saker och ting. Människor kan besitta kunskaper ändå som kanske till och med är "way over" dina egna och då kanske du är den som HAR eller ÄR.

Så lyssna på dina vänner, nära och kära, arbetskamrater, grannar och andra i din omgivning, de kanske besitter kunskaper fast det inte syns på utsidan eller på vem personen är.

Jag är en mamma, en jäkligt bra sådan, faktiskt den bästa mamman.....till MITT barn, precis som ni andra är den bästa mamman till era/erat barn.....och till er andra utan barn, så är ni den bästa för er själva och för mig är ni bäst med enorma kunskaper och erfarenheter och med vackra hjärtan och underbara personligheter...VI ÄR HELT ENKELT BÄST PÅ VÅRAT EGET VIS!!!!

Puss på munnen, Nyp i näsan och rap i örat från: Ängla-Li

Nominering nummer 2.

Vill bara stolt meddela att jag återigen har blivit nominerad av min vän "Vida"....blir så glad i hjärtat. TACK snälla!!! Sånt värmer verkligen. Jag kan inte förstå att hon kan tycka att det är roligt att läsa min blogg när jag själv mest tycker att jag skriver en massa dravel. Men blir glad att hon gillar mitt dravel i såfall....*HEHEHE*....

Första arbetsdagen gick väl rätt så OK faktiskt. Blev väldigt trött i ryggen dock, men konstigt vore väl annars, har ju liksom inte arbetat speciellt mkt med den på flera,flera veckor. Men något som verkligen var skumt, var att så fort jag kom innanför byggnaden så blev jag deppig....måste ju bero på att man vantrivs på jobbet, eller???

Nu ska jag gå å nana kudden, vi hörs mer en annan dag...Over and Out // Ängla-Li

4 månader...

Idag är det exakt 4 månader kvar till julafton. Hur känns det?? *HEHEHE* Många av er svarar säkert: Men herreguuud tänker hon på julen NU, sommaren är ju inte ens slut ännu. Och för att klargöra lite mera så kan jag ju meddela att: Nej! Jag tänker inte så mycket på det faktiskt utan upptäckte det mer eller mindre av en slump idag när jag satt och skrev i almanackan.

Julen är annars något som jag verkligen gillar, egentligen. Men på senare år så har det bara varit en massa stress runt julen på något vis. Förra julen 2007, firade jag inte ens. Vi var nämligen mitt uppe i en flytt och hade kartonger kring oss både högt och lågt. Vi hade inte ens adventsljusstakar och/eller stjärnor i fönstren. Vi fann liksom ingen anledning till det då vi ändå skulle flytta i mellandagarna. Inte heller var det någon större idé att sätta upp något adventigt/juligt på det nya stället heller då det inte skulle få sitta uppe särskilt länge förrän det var dags att ta ner allting igen.

Men som en räddande ängel kom en inbjudan från en god vän som bjöd hem oss till sig över lite julmat och julmusik. Hon ville verkligen inte att vi skulle sitta helt ensamma på julen utan något traditionsenligt alls. Det var en sådan underbart generös gest av henne och hennes familj. Det räddade nog dagen vill jag säga såhär i efterhand. Tack och lov för underbara vänner!!

Andra år innan dess så har man jobbat in i det sista och varken haft ork eller råd att shoppa de julklappar som man velat. Sånt har varit jobbigt. Inte för att klappar är allt på julen, absolut inte, men jag älskar verkligen att få ge bort paket. Särskilt när de innehåller ngt som jag vet att personen i fråga verkligen,verkligen vill ha. Det är så kul att då se ögonen på den som öppnar paketet.

Men förra året mitt i flyttkaoset så gav jag mig själv ett löfte och det var att nästa år så SKA jag bara ha jul. Det ska vara både adventsljusstakar, stjärnor, julgran och hela "kitet" liksom. Dels för att vi inte firade någon jul förra året men mest för Viktors skull också. Vill att han skall ha med sig fina minnen kring julen, såsom jag har minnen från min barndoms jular.

Numera så är inte mina jular så som dem en gång var, tyvärr. Jag är väl egentligen lite enkelspårig där och ibland alltför traditionsbunden, då jag gärna vill att allt ska vara precis så som det alltid har varit. Julnougaten skall ligga i exakt samma skål och stå på exakt samma ställe exempelvis. Men har upptäkt att det funkar inte riktigt så. Allting förändras och hela familjebilden ändras ju också då folk får respektive och man helt plötsligt har flera som "bråkar om en " på julafton och man får fler personer att ta hänsyn till. Det är fullt förståeligt egentligen men samtidigt väldigt trist. Vill att det skall vara de personer som det alltid varit med på jularna. Men så blir det nog aldrig mera, tyvärr!!

Min drömjul och en stark önskan jag har, är en Astrid Lindgren jul, precis såsom den beskrivs i hennes böcker och filmer. Med mycket tända ljus, mycket snö, trivsam frukost i sällskap med nära och kära, finklädda människor, traditioner med alla tillbehör, häst och släde med bjällerklang, julklappar, julsånger runt pianot som spelas av mamman eller pappan i familjen, förberedelser med julmaten och julbaket. Ja allt det där ni vet....Madicken, Emil, Barnen i Bullerbyn, Barnen på bråkmakaregatan....ja detta är några få....jag vill fira jular som de gör i filmerna.

En dröm som säkerligen är svår att uppnå men vill hursomhelst att Viktor skall få med sig underbara,sköna och trivsamma jul traditioner som han i sin tur kan föra vidare till sina barn och barnbarn.

Julen är egentligen en underbar familjehögtid men som med åren tyvärr förvandlats till ett kommersiellt jippo där allt handlar om att ge bort och/eller få den flådigaste julklappen. Det är väldigt tråkigt men samtidigt den bistra verkligheten.

Jag nöjer mig i allafall med om jag får fira lite jul i år 2008. För det var bra trist att inte få fira den sist. Sitta och äta färdigskivad påläggs julskinka över en flyttkartong var ingen höjdare vill jag lova. Nu vill jag fira med familj vid ett bord med riktiga stearinljus och med riktigt hemlagad julskinka. Då är det jul för mig i allafall lite grann. ;-)

Snön lyser vit på taken, endast tomten är vaken. // Ängla-Li

Kedjebrev

Kedjebrev!!!

Är det något som är så jobbigt att få som kedjebrev? Minns hur glad jag blev första gången jag fick ett kedjebrev i brevlådan som 7-8 -åring kanske och skrev för hand alla dessa brev som skulle skickas vidare till 7 vänner. Jag trodde ju så naivt på att det skulle fungera. Men alltid var det ju någon som bröt kedjan.

Efter ett antal kedjebrev tröttnade även jag eller började känna obehag då det kom brev med indirekta hot såsom: "Skickar du inte detta brev inom 4 dagar så kommer något otäckt att hända. En kvinna i Michigan i USA struntade i att skicka detta brev och tre dagar senare dog hennes man"....osv osv.... ¨Då var det inte roligt längre. Inte för att jag trodde på det, att något skulle hända eller så, men det var ändå obehagligt. Det som började så oskyldigt blev till slut ett kravbrev med ett indirekt hot i.

Nu lite drygt 25 år senare så fullkomligen avskyr jag dessa brev (inte för att jag får riktiga brev längre) och numera även mail som kommer. Har fått och får fortfarande mail av folk där innehållet kan vara exempelvis: "Skicka detta mail till 12 av dina vänner för att visa att du tycker om dem och även till den som du fick det ifrån. Får jag inte mailet tillbaka så får jag väl ta det."

Vaddå ta det??? Så bara för att jag inte skickar vidare ett sådant mail så betyder det att jag inte tycker om den personen som jag fick det ifrån??? PATETISKT!!!

Så nu vill jag härmed bara deklarera för er att OM ni mot förmodan skulle skicka ett sådant mail till mig med ett sådant krav och ni inte får ngt tillbaka så betyder det absolut inte att jag inte tycker om er längre, utan orsaken är bara att jag tycker såna mail är så förbenat tråkiga och oftast så slänger jag dom direkt i papperskorgen. Ni är mina gullepluttar ändå, så det så!! :-)

Over and Out // Ängla-Li

Trött som en örn...

...Nu har inte jag skrivit här på några dagar, men jag har helt enkelt varit aptrött och gått å lagt mig tidigt flera dagar i rad. Är lika trött idag egentligen och tänker snart nana kudden men kände att jag borde skriva några rader här för att tala om att jag lever.
Var till sjukgymnasten igår (Tisdag) och det var jätte givande och han var verkligen bra och noggrann och gick igenom mig grundligt i över en timmes tid. Sen har vi även lämnat in den gamla vagnens chassi på service och hunnit hämta den igen. Vi har pimpat lite i vårat sovrum så nu är hyllan uppe + några saker på den.
Idag kom även de efterlängtade "laptoparna" så snart kan vi nog surfa lite varstans i lägenheten, det ska bli jätte skönt. Håller på att tömma våran "gamla" dator nu och gör den fin tills den skall ges bort. Får skriva lite mer en annan dag när jag är lite piggare och har lite mer inspiration. Så länge får ni klara er utan mig och min blogg, men det överlever ni nog utan problem.

Stor kramis från Ängla-Li

Miljövänlig - jovisst men inte till vilket pris som helst...

Alltså jag blir så fruktansvärt irriterad på det här med kollektivtrafik. Det är nog ett väldigt omtalat ämne i alla städer. Men var man än bor och hur man än gör så tycks det aldrig fungera. När jag bodde i Dalarna så var man irriterad på att det gick alldeles för få bussar på en dag. Om jag inte minns helt fel så räknade jag faktiskt hur många turer det gick på en dag och jag tror jag fick ihop det till 13 stycken. På en hel dag, från morgon till kväll. Helt sjukt ju!!

När jag bodde i Göteborg kunde jag inte direkt klaga på att de gick för sällan för under de mest täta perioderna under dagen så gick det en spårvagn nästan var 5:e till 10:e minut. MEN...däremot så krånglade ofta spårvagnstrafiken med inställda turer, vagnar som krånglade, ombyggnationer så det var ersättningsbussar istället och eller så var vagnarna så överfulla att man inte kom med den vagn som man tänkt sig. Speciellt vanligt var detta när jag blev aktiv barnvagnsförare.

Här i Örebro så stör jag mig så otroligt på att bussarna går alldeles för sällan, och det är tokvarmt på bussen så fort det blir solsken. Har man dessutom barnvagnen med sig, så kan man räkna med att få vänta ett x-antal turer innan man kommer med pga platsbrist.
Under sommaren så brukar även kollektivtrafiken ändra sin tidtabell till sommartabell och det går färre turer än vanligt. Varför fattar jag verkligen inte, för det är väl då om någon gång som folk kan åka mycket buss till och från olika saker. Det är ju då folk är lediga och kan utnyttja bussarna.
Råkar man missa en buss här en lördag så kan man få vänta en timme eller mer på att nästa skall komma. Det är inte roligt när man är trött och bara vill hem eller att regnet fullkomligen öser ner.

Alla miljöaktivister pratar om att vi måste vara rädda om vår miljö, vi måste minska på utsläppen och tänka på att inte använda bilen mer än nödvändigt. Vi måste samåka mera och utnyttja vår kollektivtrafik som är så bra. Var då någonstans undrar jag? Tala om för mig var kollektivtrafiken fungerar riktigt bra!!
Jag blir inte motiverad att åka buss istället för bil, varför..vad tjänar jag på det? Det finns INGENTING som talar för att bussen är ett bättre alternativ än bilen. Jag förstår till fullo varför folk tar bilen istället för bussen till jobbet, skolan, affären eller när de ska ner på stan. Det är ju så mkt smidigare och går så mkt fortare.
Nu har jag tyvärr inget körkort och heller inte någon bil så jag kan tyvärr inte ta bilen när jag ska handla utan jag är tyvärr tvungen att ta bussen och trängas med alla andra människor. Men jag kan med handen på hjärtat säga och stå för det också att när jag får mitt körkort och en egen bil så tänker jag ta den och inte bussen när jag ska någonstans.

Först när kollektivtrafiken går oftare, bussarna skaffat AC och inställda turer ersätts så skall jag överväga att åka kollektivt igen.
Usch! vad jag avskyr att vara beroende av något som jag inte kan styra över. MORR!!

Over and Out // Ängla-Li

Jag har fått ytterligare en utmaning av min vän "Vida"....så här kommer den:


1.Vilken bok läste du senast?

Håller på med "Offerlek" av Mark Billingham och hinner nog läsa ut den ikväll efter att jag bloggat färdigt.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?

Hmm..jag har faktiskt ingen aning om vilken bok det blir härnäst, jag har ju en konstig inre regel att jag måste läsa ut de olästa böckerna jag har i min bokhylla innan jag kan ge mig på några andra böcker och det finns nog ett flertal olästa i min hylla dessvärre. Fast helst så skulle jag vilja ha en riktigt bra bok en sån där som man inte vill lägga ifrån sig.

3. Är det övervägande kvinnliga eller manliga författare i din bokhylla?

Oj! Ingen aning..måste gå och kolla....(återkommer strax)...hmmm...jag orkade inte räkna exakt men det ser ganska jämnt ut...kanske att de kvinnliga vinner med 2-3 böcker.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar eller tänker du "nu har jag en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra hälften" kvar o.s.v.?

Jag räknar nog antal sidor tror jag, fast att jag tycker boken är jätte bra så ser jag ändå fram emot att få den utläst. Ibland kan jag t.o.m planera att om jag ska hinna läsa ut den här boken till på fredag så måste jag läsa X-antal sidor per dag för att hinna med det. Sjukt beteénde - jag vet!

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex. omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar etc?

Väldigt olika, oftast så läser jag böcker som jag har hemma, som jag har fått eller köpt tidigare. Lyssnar gärna på tips från vänner och bekanta men följer sällan topplistor.

6. När blir en bok för lång?

Alltså egentligen så vill jag ju säga att en bok inte kan bli för lång om den bara är bra och intressant, men samtidigt så är det bra tradigt när man läser böcker som kommer upp i sidantal som närmar sig 600-1000 sidor.

7. Läser du lika gärna på engelska som på svenska?

Nej! verkligen inte.....engelska böcker får jag huvudvärk av..näää skämt å sido, men för det första så kan jag inte språket tillräckligt bra för att kunna njutläsa, utan det krävs så oerhört med koncentration att jag ledsnar ur. Nej..föredrar mitt hemlands språk. SVENSKAN!!

8. Vilken bok kände du senast att du ville övertala ALLA dina vänner att läsa?

Oj! det var en svår fråga....hmm...måste klura på den lite till....Tillbaka efter 4 minuters tänkande....jag har nog inte känt just så efter någon bok, men ett tips som jag har är: Bakom stängda dörrar av Kristina Hansen/ Bengt-Åke Cras / Agneta Cras

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig?

Förr så kunde jag inte det, då hade jag ytterligare någon egen påhittad regel att alla böcker skall läsas ut hur tråkiga de än är. Idag är jag inte riktigt så hård mot mig själv. Är en bok så tråkig att den bara ligger månad ut och månad in så finner jag ingen anledning att fortsätta läsa den bara för att jag måste.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla?

Skönlitteratur, men min sambos faktaböcker om hundar kommer inte långt efter. ;-)


Jaha, då var den utmaningen avklarad också. Får väl se om ngn annan känner sig utmanad och vill göra testet i sin blogg?! Over and Out // Ängla-Li

Nominerad.

Jag har blivit nominerad av min vän VIDA som också bloggar och hennes motivering låter såhär:

Annikas blogg för att hon öppet, sårbart och finurligt klurar över sitt liv och andra saker som hon funderar på. Hon är ny i bloggvärlden men har varit med på min livsresa i många år.

Sånt värmer i mitt lilla blogghjärta. :-) Blir oerhört glad för såna här trevliga inslag i vardagen.

Tack så jätte mycket "vida", du är bara bäst helt enkelt. :-) // Ängla-Li

Blandat skitsnack - en bit på vägen...

...Jaha, så har jag då varit hos en ny läkare idag och blivit sjukskriven i ytterligare en vecka. Jag skall även till en sjukgymnast på Tisdag för att se om de kan hjälpa mig på något sätt. Detta är oerhört frustrerande då jag känner att värken inte vill försvinna, jag får panik över att vara sjuk och få sjuklön och det känns deppigt att inte kunna leva som man brukar. Ola har fått göra allt den senaste tiden. Känns som att jag inte gör ngn nytta alls. Bara flummar omkring i min morfindimma och kollar på TV, sitter vid datorn, leker med Viktor och äter hela tiden. SUCK! Jag hoppas så innerligt att det blir ett slut på detta inom en mycket snar framtid.

Nog talat om sjukeländet. Nu pratar vi om ngt roligare istället. Inredning till exempel. Nej jag är ingen inredningsguru på något vis, men det jag tänkte säga var att vi har ju bott i den här lägenheten i snart 8 månader och vi har fortfarande inte kommit helt i ordning när det kommer till trivselfaktorn i alla rum. Vårat sovrum består exempelvis just nu bara av våran säng + databordet. Vi har inte ens tavlor på väggarna och gardinerna som hänger här nu är bara provisoriska. Det som förstör lite är databordet, vi vill egentligen inte ha det här. Så i fredags beställde vi en varsin laptop istället...så att vi kan sitta var vi vill å surfa + att vi kan göra det samtidigt. Nu är det mer så att jag sitter här mest medans Ola kollar på TV, sen kommer han in och frågar: Kan jag få datorn nu? Och då är det typ mitt i natta. Men sen när vi fått de bärbara så kan vi surfa samtidigt och då uppstår inga bråk om datorn, det ska bli såå skönt. Då åker databordet ut och vi kan få upp hyllan på väggen som vi tänkt, i Måndags beställde jag nya gardiner från Jotex och sen skall även en tv upp på vägen så fort vi får råd med det. Lite tavlor, mera blommor, nya sänglampor, lite annat pynt och även sovrummet kan då titulera sig som ett rum att trivas i. Tycker att vi lyckats hyfsat bra i alla de andra rummen, förutom några små saker här och var kanske, men i det stora hela. Ser fram emot våran lilla "pimp my bedroom-makeover" som komma skall.

Igår fick jag reda på att en vän till mig är gravid igen, är så glad för hennes skull. Tjohoo!! Men lite avis blir man ju också, skulle också vilja vara gravid igen. Minns knappt hur det var att hålla en liten, liten beebis. Man glömmer såå fort!! Jag tror jag har någon i min närhet som skall ha barn varenda månad nu ett bra tag framöver. Hade två i juli, men en var egentligen tänkt till Augusti men den bebben ville ut tidigare, i September vet jag två stycken, Oktober vet jag en, November vet jag två, December vet jag en, Januari vet jag en. Jisses vad storken är aktiv nuförtiden. Undrar om han har traktamente och milersättning såsom han måste flänga runt i landet. Jisses!! ;-)

Nej nu får jag nog ta och avsluta här...ska upp tidigt imorgon och ut på nya äventyr och iväg på ett hemligt uppdrag (kopplat till brevet jag skrev om) . Allt för att göra er ännu mera nyfikna. *L* Puss på munnen, Nyp i näsan och rap i örat från: Ängla-Li

Ett utdrag från min hjärna!

Idag känns det som om jag har en massa olika saker och funderingar att ta upp här i bloggen. Har grubblat på mycket olika saker, både viktiga och banala saker. En helt vanlig dag i Annikas vilsna hjärna med andra ord.
Men för det första så tänkte jag förklara gårdagens inlägg lite....jag förstår att jag gjort er väldigt nyfikna på vad det var för ett brev jag fick men jag vill inte riktigt berätta det just nu. Jag kanske gör det framöver när jag vet mer om saker och ting. Men vill suga på karamellen ett tag till innan jag delar med mig. F-låt!

En annan sak som jag grubblat på idag och flera gånger tidigare är att om ett enäggstvillingpar (flickor) blir tillsammans med ett enäggstvillingpar (pojkar) och de olika paren får barn ihop, då borde ju de barnen se exakt likadana ut eftersom de kommer från exakt likadana föräldrar. *HEHE* Fattar ni vad jag menar?

Idag har jag sökt två nya jobb, det gäller ju att passa på när det finns jobb som jag KAN och VILL söka. Så idag postade jag ansökningarna, så nu är det bara att hålla tummarna. Men attans vad svårt det ska vara då att skriva ett personligt brev. Sälja sig själv när man inte ens vet vem man är, är ingen vidare "hit" vill jag lova. Jag och en god vän diskuterade häromdagen på MSN om just det här med att söka jobb och att vi båda kände att om de ändå bara lät oss komma på intervjuer eller fick träffa oss så skulle de se att det var just oss de ville ha. *FLIN*....nä det kanske inte riktigt är så enkelt men ibland så kan man ju fundera på om de ens har läst just min ansökan eller om den bara slängdes i papperskorgen direkt. Jag är 33 år och har aldrig varit på en anställningsintervju, så jag vet ju inte ens hur man betér sig på en sådan. Om bara den här ryggvärken ville gå över så ska jag gå runt och visa upp mitt fina fejs på alla ställen i stan. *L*

Apropå ryggen så ska jag till en läkare imorgon igen, för att eventuellt förlänga mitt sjukintyg. Enligt mitt schema så ska jag jobba nu på Söndag men jag vet inte riktigt om jag klarar av det faktiskt. Jag kan med nöd och näppe lyfta Viktor (13 kg) och på jobbet är kravet att sortera MINST 500 paket i timmen varav alla KAN väga 35 kg. Känns inte som att den ekvationen går ihop riktigt. Tänkte fråga läkaren om han/hon inte kan remittera mig till en sjukgymnast eller kiropraktor också. Vi får väl se imorgon som sagt, får väl berätta då hur det gick.

En annan sak som jag funderat mycket på är det här med reinkarnation (återfödelse) och huruvida jag tror på det eller inte. För en sak som jag ställer mig frågande till om det nu inte existerar är varför man kan känna så speciellt för vissa saker, platser, miljöer eller människor. Precis som om man träffat de förr, varit där förr och/eller haft ett yrke i ett tidigare liv som gör att jag i detta liv finner en viss sak intressant. Jag kan bara gå till mig själv. Jag har så länge jag kan minnas varit löjligt fascinerad av spår i snön..jag går ofta och tittar på mina egna fotspår i snön eller nu när jag kör barnvagn så kollar jag hur spåren efter barnvagnen ser ut i snön. Det låter så löjligt när jag berättar det här men så är det faktiskt. Jag gör det än idag. Tycker liksom om att snegla ner på hjulen på vagnen snett uppifrån för att se hur det ser ut från sidan eller så...likaså när jag cyklar så tittar jag ofta ner mot hjulen när jag cyklar...det är så knäppt så det är inte sant. Men ja så är det.
En annan sak som fascinerat mig är flygplan och båtar. Jag kan stå i timmar på en flygplats vid de här stora panorama fönstren där man kan se flygplanen när de startar och landar. Jag tröttnar liksom aldrig ur.
En god vän till mig (samma goda vän som jag diskuterade söka-jobb med på MSN) hade någon bekant som visste om en kvinna i Arvidsjaur eller Arjeplog som kunde se vad man har varit i sina tidigare liv. Jag skulle vilja besöka henne. För jo jag tror nog på detta med reinkarnation...tror jag i allafall.

Sen vill jag även gratulera min systerdotter Jennifer som kommit in på frisörlinjen i Sundsvall. Hennes drömyrke. Jag hoppas innerligen att hon kommer att trivas på skolan och att hon kommer få jobba med det hon brinner för. GRATTIS BABE!!! *LOVE YOU*
Jennifer är en underbar människa som betyder mycket för mig, hon förstår mig på sätt som ingen annan gör och är en underbar människa ända inifrån och ut. Hon har haft det tufft under sin tonårstid med knäppa vänner eller ja såna hon trodde var vänner, men ändå gått stark ur det hela, hon är så bäst min lilla Jesse. Det är bara så synd att vi bor så långt från varandra. Vi ses så sällan. Men när vi väl ses så blir det extra skoj.

OJ! detta blev ett väldigt rörigt inlägg idag med många olika saker och inget sammanhang, men så ser det ut i min hjärna dagligen, rörigt och osammanhängande och inget vettigt och klokt. HAHAHA!!!

Tack och hej, leverpastej!!! // Ängla-Li

Små ord...

Igår fick jag ett brev, med ett besked som jag väntat på länge. Ett besked som förhoppningsvis kommer förändra mitt liv till det bättre. Jag är så spänd av förväntan på vad som komma skall. Men känner samtidigt en enorm oro och en inre rädsla. Tänk om saker och ting inte är som de borde vara, vad gör jag då? Jag har ju i ett tidigare inlägg nämnt lite om att ord kan förändra så mycket för en människa, små positiva ord till en annan människa kanske kan rädda den personens dag. Små, små ord men som betyder så otroligt mycket. Även små sammansatta ord på ett papper, i ett brev, kan förändra livet för en människa. Små ord som kan vara början på något mycket stort, men samtidigt ett slut på något väldigt jobbigt. Små ord är verkligen inte små när det hamnar i rätt situation och på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Små ord är inte små. // Ängla-Li

Var tar allt vägen?

Det är en sak som jag grubblat på idag och det är vart allt som man slänger på datorn tar vägen? Finns det en liten sopstation där ute i cyberspace eller finns det ett litet soprum långt inne i datorns inre, som när det blir överfullt gör så att datorn kraschar totalt? Jag fattar det verkligen inte. Jag kan ju sitta och gå igenom mina bilder exempelvis och bestämmer mig sedan för att slänga 35 av dem. De har ju onekligen tagit upp plats i min dator men vart tar de vägen när jag slänger dem?? De kan ju inte bara försvinna ut i ingenstans, eller?
Likaså med mobiler, när man sitter och rensar i sin inkorg och utkorg och slänger och raderar, vart tar allt sånt vägen? Ja, jag har I-lands problem, jag vet..men ibland måste man få ha sådana också. // Ängla-Li

Negerbollar

Igår gjorde jag negerbollar på förmiddagen, för vi skulle få lite gäster för att fira Ola som fyller år på Måndag. Negerbollar är precis som vattenmelon för mig, en sådan där god mumsig sak som man liksom glömmer bort och aldrig gör. Men när man väl gör det så smakar det ju så underbart gott. Och JO det heter negerbollar och inget annat. *LER*

Man får ofta höra från människor som varit nära döden, eller som har någon i sin närhet som är allvarligt sjuk, eller som har haft ngn nära anhörig som dött att de ofta ångrar att de aldrig sagt vad de har tyckt till personer som de tycker mycket om. De säger exempelvis: Jag hann aldrig berätta hur mycket jag älskade henne eller jag önskar så att vi hade rett ut allt groll vi hade mellan oss...etc etc... Och jag har tänkt mycket på det där faktiskt. Man vet ju inte hur länge man får ha sina nära och kära hos sig och man är nog i största allmänhet ganska dålig på att säga sådana här saker eller rätta till groll som man har. Kanske är man lite stolt och tycker att nej men varför ska jag komma och be om ursäkt för det där som hände för 4 år sedan, det var ju inte mitt fel, det är ju han som skall be om ursäkt i såfall och inte jag.

Jag har en del saker som jag borde/vill reda ut samt säga till folk i min närhet. Men speciellt en sak tynger mig mer än något annat och jag har mer och mer börjat inse att det enda sättet att sluta tänka på det här och sluta grubbla, det är att prata med den här personen som det gäller. För den enda som mår dåligt just nu av detta är nog jag själv. Jag kan grubbla dag och natt över varför det blev som det blev och att saker inte har blivit som de en gång var efter den här händelsen. Detta hände för några år sedan men än idag så mår jag dåligt över det och grubblar då och då på det.
Personen det gäller tror jag har glömt det hela eller så döljs det mycket bra, men jag kan inte glömma, för jag blev så oerhört sårad och ledsen av det påhopp jag fick. Rent krasst så kan jag säga att jag fick en utskällning som heter duga för något som inte stämmer och är sant. Så här i efterhand när jag ser tillbaka på händelsen så förstår jag att vi måste ha befunnit oss på två helt olika våglängder och förstod inte varandra alls. Det var precis om om vi pratade två helt olika språk. Den här personen ville heller inte lyssna när jag försökte förklara, då blir ju saker och ting ännu jobbigare.

Men jag känner och har så känt ett tag att jag borde verkligen ta tag i detta och göra något åt det. Be den här personen om en liten pratstund och verkligen få tömma ur allt som tynger mig kring den här händelsen. MEN... och det är ett mkt stort men... man ska ju våga också. Jag är ju tyvärr den typen av människa som gråter så fort det blir jobbigt och jag gråter även när jag är arg och störtförbannad, vilket stör mig oerhört för folk kan tro att jag är ledsen när jag egentligen är arg. Jag är rädd att personen i fråga bara ska sucka och tycka att jag är löjlig och att det är glömt eller att personen/personerna det gäller ska låtsas som det regnar och där sitter jag nervös, rädd och vet inte vad jag ska säga. SUCK!
Jag vill så gärna få en rätsida på detta men jag vet ju inte om jag vågar och OM jag vågar, när är då rätt tillfälle?? Hur ska man inleda en sådan diskussion då och hur ska jag göra ett fint avslut? Frågorna hopar sig och jag blir inte klokare heller av allt grubbleri men vill heller inte att det ska vara som det är nu och den enda som kan ändra på det är jag själv.

Usch ja...livet är ingen lek precis och det krävs både kraft och mod för att orka leva. Jag hoppas att jag har både kraft och mod någonstans där djupt inom mig, det kanske bara tar lite extra lång tid för mig att hitta dessa egenskaper djupt där inne i Annikas egenskaps-arkiv. Men skam den som ger sig! Undrar om kroppen har sitt alldeles egna " hitta.se" ?? // Ängla-Li

Prestationsångest

080808 - Det här datumet hade jag och en kompis skämtat om att vi skulle se till att få vårat andra barn på, det blev inte riktigt så. Men,men...vi får väl sikta in oss på något annat knasigt datum någon gång framöver istället. Läste någonstans att alla barn som föddes i Stockholm idag skulle få livslångt gratis inträde till Gröna Lund, det tyckte jag var lite lustigt faktiskt.

En annan sak som jag funderar på lite då och då är det här med att träffa kompisar och skolkamrater från förr, varför det känns så otrooligt laddat, ja i allafall så känns det så för mig. Jag får en sådan prestationsångest inför sådana möten. Av någon underlig anledning så känns det som att det jag har gjort och gör inte duger. Helst ska man ju komma till den där klassåterföreningen och berätta att man har rest i flera år, pluggat utomlands, jobbat utomlands, ha åtskilliga högskolepoäng och man skall ha avverkat ett flertal högskolekurser, man skall även gärna ha ett bra jobb med bra betalt, bo i fin villa, ha barn, hund och en fin bil gärna två förresten. På semestrarna ska man åka utomlands eller ha en egen stuga vid havet där man spenderar sina lediga dagar. Man ska verkligen ha gjort massor och ha en massa att berätta och komma med, så att man verkligen blir bekräftad och sedd. Så att man ÄR någon.

Vad har jag att berätta på en sådan återträff egentligen? Att jag bara gick 2 år på gymnasiet, och att jag i stort sett bara har jobbat på ett å samma ställe hela tiden och att min lön är urusel. Att jag skulle bli glad om jag fick ett jobb som kassörska på ICA, vilket alla andra ser som ett straff och som ett jobb man skulle kunna ta för att slippa tänka och anstränga sig. Vem vill lyssna på en sådan livsberättelse?

Jag vet egentligen inte varför jag tycker och känner att man ska ha gjort så himla mkt, varför inte bara vara den man är och vara nöjd med det man gör. Trivs jag med att sitta i kassan på ICA och min klasskamrat trivs med att vara VD på ett stort telecom företag så får det väl vara så, vi har helt enkelt bara olika mål och intressen här i livet. Men nej...Annika kan inte vara nöjd med det. Jag känner att jag också borde vara VD på det där telecom företaget för då ÄR man någon. Sen att jag inte har ett dugg intresse för det tycks inte spela någon som helst roll.

När jag åker hem till mina föräldrar i Leksand där jag växte upp och gick i skolan så kan jag känna riktig panik när vi åker upp till Noret eller till Insjön, för jag är livrädd att springa på någon som jag känner och att jag skall behöva stanna och prata med den personen. Se hur söt,vacker, fräsch och hälsosam den personen ser ut. Höra hur fint den bor och hur bra han/hon har det i livet. Sen stå där och i nästintill stampande oro vänta på frågan som snart kommer:

- Jaha! och vad gör du då och vad bor du?

-Öhhh..jo jag bor i Örebro i en 3:a i ett ytterområde och jobbar på posten. *HEHE*...

Alltså det är såå jobbigt detta. Det är ju egentligen ganska löjligt av mig att känna så här. Alla är vi ju olika med olika mål och förutsättningar här i livet. Vad är det egentligen som säger att alla andra är så mycket nöjdare än jag själv? De kanske vantrivs eller har exakt samma känslor som jag när de möter mig.

Men det som nästan är värst av allt, det är att jag är så otrooligt nyfiken på vad alla andra gör och var de bor och vad de har gjort, men jag vill helst inte behöva berätta något om mig själv. *HAHA*..herreguuud jag e såå sjuk i huvudet! Jag vill gärna höra skvaller och nyheter om folk och försöker hitta folk på nätet för att se om man kan lista ut vad de gör och inte gör. Lite grann kan man ju då hitta via facebook, där man kan hitta gamla klasskamrater och extra roligt är det ju om de har lagt ut foton. Jag är en sån snokare va, så det e inte sant!

Vet inte om det är någon annan som känner så här, jag tror jag är ensam om det, för alla andra verkar bara tycka att det är roligt att träffa folk från skoltiden. Men jag tror någonstans att allting hänger på mitt otroligt dåliga självförtroende och att jag trots mina snart 34 år fortfarande inte har hittat mig själv, jag vet inte vem jag är och vad jag står för. Jag är som en vilsen 14- åring som inte vet vad jag vill, kan och tycker. Det är asjobbigt!

Det känns nästan som att jag vänder kappan efter vinden lite. Umgås jag med en av mina vänner ena dagen , då vill jag vara mer som henne, nästa dag träffar jag en annan kompis som är helt olik den första, då känner jag mig mer som henne, för att en tredje dag träffa kompis nummer 3 och då vilja vara som henne och göra det hon gör. Varför inte bara vara jag?

Jag är verkligen vilse i pannkakan!! Tappad bakom en vagn! Helt bakom flötet! Född igår! Har inte alla getter hemma! Ja kärt barn har många namn.....men mig själv har jag inte hittat. Vet i tusan var jag skall leta heller! *SUCK*

Dagar som dessa - då jag verkligen inte vet vem jag är och vad jag vill så känns det extra kul att blicka tillbaka på ögonblick som faktiskt har varit underbara, roliga saker man har gjort, saker man varit extra stolt över och fina komplimanger man fått. Jag har fått en hel del komplimanger i mitt liv, men det känns som att få har varit riktigt äkta. Men det finns ju ett talesätt att av barn och idioter får man höra sanningen. Och det har jag tagit till mig, för jag minns speciellt ett ögonblick när jag jobbade på Förskolan Loppan i Insjön så satt jag en tidig morgon i lekrummet med några barn och byggde lego, solens tidiga strålar letade sig in genom fönsterrutan och lyste på mitt då utsläppta, nytvättade hår. (Hade sällan håret utsläppt, men bara för att det skulle torka fortare så var det utsläppt den här morgonen). Framför mig sitter en pojke i 4-års åldern, sömndrucken och inte riktigt vaken ännu, sitter liksom och stirrar ut i tomma intet, när han plötsligt utbrister:

-Fröken, du ser ut som en porslinsdocka!!!

Det värmde ska ni veta! Sen om det var menat som en komplimang eller inte, det bryr jag mig inte så mkt om, men underbart var det att få höra det!!

Tänk vad små ord kan betyda mycket för den enskilda människan, ord som kan rädda dagen för en person. Ord som ger styrka och kraft att orka leva vidare!! // Ängla-Li

Vardagslyx

Idag har jag unnat mig lite vardagslyx, genom att gå och färga mina ögonbryn + ögonfransar. Vaxning av brynen ingår också i behandlingen och det är så skönt att få bli ompysslad en stund. Man får ligga i en jätte skön stol med kudde och täcke om man vill det. I bakgrunden spelas svag musik med vågskvalp, eller annan rogivande musik eller läten från naturen helt enkelt. Tjejerna som jobbar på det här skönhetsinstitutet är så otroligt gulliga och ödmjuka och gör alla rörelser med en mjuk smekande hand.
Efter det att färgen satts på så blir man lämnad ensam i rummet en stund medan färgen skall arbeta sig in ordentligt och då släcker de lampan och det blir dunkelt i rummet och någonstans hör man som sagt den där svaga bakgrundsmusiken. Jag somnar nästan varenda gång jag är där och den totala avslappningen som uppstår där är sååå nyttig för mig.
Många gånger önskar jag att behandlingen pågick lite längre bara för att få njuta lite till. När allt sedan är klart så avslutar de det hela med att smörja in en fet kräm i ansiktet och speciellt då på området kring ögonen som just efter behandlingen är väldigt rött och irriterat.
Man känner sig så fräsch när man går därifrån, och det är inte ofta jag upplever mig själv som fräsch ska ni veta. *HEHE*

En annan vardagslyx som jag faktiskt skulle vilja unna mig är fotvård. Det finns väl egentligen ingen del på kroppen som är så utsatt som just fötterna, man går och står på dem hela tiden flera timmar om dygnet. De om någon/några borde väl få vård och ompyssling. Vet egentligen inte varför jag inte bara pallrar mig iväg till en fotvårdsspecialist och gör en behandling men antagligen hänger det kanske på att jag är rädd för att det ska bli dyrt eller snarare att jag gör EN behandling och upptäcker hur bra och skönt det är att jag bara inte kan sluta och därav måste fortsätta, fortsätta och åter fortsätta med resultatet att jag blir ruinerad. Nä skämt å sido så är det väl antagligen bara av ren lathet och bekvämlighet som det inte blivit av helt enkelt.

Men för att tala om något helt annat så kan jag ju nämna att ryggvärken (peppar,peppar) har börjat lätta lite och jag har blivit mer och mer rörlig och kan ta ut mina rörelser bättre nu. Det är en otrolig lättnad och man upptäcker hur j-a känslig ryggen egentligen är för skador såhär. Den håller ju liksom upp hela kroppen och utan en hel rygg så fungerar ju inte kroppen som den ska. Vi får hoppas att det verkligen bli bättre nu och att den inte bara luras lite.

Ett tips till er alla som läser min blogg: Unna er ngn vardagslyx, det är så skönt och nyttigt!!

Kramis // Ängla-Li

Vattenmelonen

VATTENMELONEN är en mycket god frukt men det är även en väldigt rolig bok av Marian Keyes.

Idag har jag mumsat vattenmelon när jag satt vid tv:n, det är så otroligt gott och en för mig bortglömd frukt. Alltså jag ser den ofta när jag går förbi fruktdisken i affären men ser den ändå inte...jag köper den inte fast att jag tycker det är så himla gott. Jag är knepig!

När jag sitter vid datorn så har jag alltid vissa speciella sidor som jag alltid besöker varje dag, ibland flera gånger om dagen. Det kan vara allt i från: dagstidningar, bloggar, communitys av olika slag och en av dessa communitys som jag gärna återvänder till är: www.familjeliv.se Det är en sajt för föräldrar, gravida, personer som arbetar med barn, personer som försöker bli med barn, personer som förlorat sina barn, eller för vem som helst egentligen som är intresserad, men det är mkt barn och gravidsnack därinne hursomhelst. Jag har fått mycket hjälp därinne speciellt när man var gravid och hade nojjor för minsta lilla grej som hände, eller inte hände. Men det finns heller inte någon annan plats där jag har blivit så upprörd och irriterad på människor och deras konstiga inlägg. Ibland förstår jag verkligen inte vad folk tänker med. Vanliga frågor på denna sida kan se ut såhär:

1. Min mens är sen och jag har lite ont i brösten, kan jag vara gravid?

Hallååå....ta ett graviditetstest så kanske du får svar på den frågan. Daaaa!!

2. Vad ska Julias lillasyster heta? eller Vilket namn passar ihop med Oliver och Maja?

Jag förstår verkligen inte varför namnen på ens barn prompt måste passa ihop eller låta bra ihop när man säger dem. Jag anser att vill man döpa den ena ungen till Melissa och den andra till Berta så gör man väl det. Man ska välja namn som man VILL ha och inte huruvida de passar ihop eller ej.

3. Snälla vill ni gå in i mitt galleri och titta på mina magbilder och gissa om det är en pojke eller flicka!

Jag blir så irriterad på dessa "trådar". Har inte alla förstått vid det här laget att man inte kan se på formen på magen om man bär på en pojke eller flicka. Suck!

4. Min sambo har fotbollsträning ikväll och den slutade vid 21.00. Nu är klockan 21.45 och han är fortfarande inte hemma, tror ni att han är otrogen???

Men ärligt talat...skaffa dig ett liv lilla gumman!

Ja som ni säkert förstår så finns det många löjliga trådar inne på det här forumet, men det skall heller inte glömmas bort att det finns en hel del vettiga och nyttiga tips därinne från medmänniskor i samma sits. Man kan ta upp problem, be om tips eller lämna förslag, eller bara gå in i någons krypin och titta på bilder eller lämna ett litet avtryck i deras gästbok.

Men det finns speciellt en sak som då och då diskuteras inne på det här forumet och det är något jag skulle vilja ta upp här i min blogg med. Och det handlar om ordet: DAGIS / FÖRSKOLA. Det har hållits många livliga debatter kring dessa ords vara eller icke vara. Numera så säger ju folk att dagis inte heter dagis längre utan att det heter förskola. En del kan t.o.m bli riktigt upprörda om man råkar säga dagis istället för förskola. Jag förstår verkligen inte vitsen med att bråka om en sån sak. Jag har alltid sagt dagis och kommer alltid att säga dagis. Det är även mkt lättare för barnen själva att säga dagis än förskolan. Ingenting är ju annorlunda nu mot förr, så varför ändra namn? Personalen gör ju exakt samma saker som förr. Visst de kanske har en mer pedagogisk utbildning, men trots det så finner jag ingen anledning till att döpa om det. De tar hand om mitt barn, både fysiskt och psykiskt. De matar, tröstar, leker, lär ut, underhåller, sköter om, tillrättavisar, uppmuntrar, förklarar, sjunger, planerar, förbereder och ser mitt barn för den han/hon är. Så gör de nu och så gjorde de förr. Ingenting är annorlunda.
Jag bryr mig verkligen inte hur många års utbildning mitt barns "dagisfröknar" har eller hur många olika pedagogiker eller läror de kan. Huvudsaken är att de trivs på sitt jobb och gör det dem är anställda för, nämligen att ta hand om mitt barn den tiden då jag själv inte kan göra det pga arbete eller skola. Jag finner inte personalen på mitt dagis mer eller mindre värd, oavsett om det heter dagis eller förskola. Personalen på ett dagis varken kan eller gör mindre än personalen på en förskola, för det är exakt samma sak. Anser jag!!

Jag har en god vän som jobbar som förskolelärare och hon säger nog förskolan tror jag och jag har även en gammal arbetskamrat som också säger: Idag är XXXXX (barnets namn) på förskolan! Jag vet inte varför de säger såhär, men jag tycker heller inte att de säger fel. Vill de säga så , så är det upp till dem. Men jag blir arg när folk tycker att jag säger fel när jag säger: Imorgon ska Viktor till dagis!

Många yrkesgrupper/arbetsplatser har ju med tiden ändrat namn, men i folkmun så kvarstår ändå det gamla invanda. Städerskor har blivit lokalvårdare och senare även hygien/servicetekniker. Bönder har blivit lantbrukare. Arbetslösa har blivit arbetssökande eller fritidsforskare. Allt för att ett yrke ska låta så mycket finare och bättre. Men vet ni vad? Det är och förblir ändå samma sak för mig....en hygientekniker städar också precis som städerskan, Lantbrukaren sköter om sina djur och sina ägor precis som bonden. En arbetssökande söker jobb precis som den arbetslöse gör. Ingeting är annorlunda, det är samma sak. Olika ord och benämningar för exakt samma sak. Det blir varken mer eller mindre värt beroende på vilket namn man använder.

Så inför er som läser min blogg så tänker jag bara meddela att jag kommer alltid att säga dagis, och jag tycker att personalen som jobbar på dagis är lika bra och gör ett lika fantastiskt arbete som de som jobbar på en förskola, för det är ju exakt samma sak. ;-) // Ängla-Li

En burk majonnäs och två koppar kaffe.

Igår när jag vankade omkring här i lägenheten och försökte tänka bort min värk så gick jag förbi vårat vitrinskåp och fick syn på den lilla asken med tankekort som jag fick av min syster för några år sedan. Jag tänkte att det kan ju inte bli så mkt värre än vad det redan är..så jag greppade högen med kort och drog med fingrarna över dem, blundade och valde ett som kändes bra och fram kom detta kort. Kan det bli mer passande än så just nu?!

För det har verkligen hänt en hel del saker på sista tiden som förändrat livet för mig och många andra. Tänker bl.a på en mkt god vän som förlorat sitt barn, min pappa som fått cancer och några andra saker som jag inte vill nämna här. Det är tufft att leva ibland och livet är så otroligt skört och kan verkligen förändras från en sekund till en annan, på både gott och ont givetvis. Då är det många gånger tur att man har vänner. När jag satt och filosoferade över allt detta så kom jag att tänka på en liten fin text som jag fått en gång och tänkte dela med mig av den, här till er:


En professor stod inför sina filosofstudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonnäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar. Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.

Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken, han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.

Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Naturligtvis fyllde sanden upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Studenterna svarade med ett enhälligt "ja".

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen.

Studenterna skrattade.

"NU", sa professorn medan skratten klingade ut, "vill jag att ni påminns om att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna: familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.
Småstenarna representerar andra saker som betyder något, som ett hem, jobb och bil. Sanden representerar allt annat - småsakerna. "Om ni lägger sanden i burken först", fortsatte professorn, "går det inte att få plats med golfbollarna och småstenen.

Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig. Så.... var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om "golfbollarna" först - sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som är viktigast i ditt liv, resten är bara sand.

En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.

Professorn log. "Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er; att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän".

Jag gillar den texten för det stämmer verkligen, men ibland är man för blind för att se vad man håller på med tror jag. Så glöm för all del inte att fika med dina vänner.

Kramis // Ängla-Li

Ny vagn till Viktor

..Igår var vi till Mariebergs köpcentrum och köpte en ny vagn till Viktor, det blev en sån här Emmaljunga Scooter. Vi ska sälja den andra, men först ska den lämnas in på lite service + att vi ska gå igenom tyg och eventuellt tvätta sånt som behöver tvättas, för att sedan göra den fin inför fotografering, och för en annonsering på Blocket.

Vi kände att även om vi får ett barn till så kan vi ändå inte använda den nuvarande vagnen för då har vi ingenstans att ha Viktor och visst kan vi använda själva sittdelen till Viktor länge till men då sliter vi ju på själva chassit medans liggdelen är jättefin och knappt använd mer än några månader, så då kände vi att då är det bättre att vi säljer den nu innan chassit blir för slitet och fult. Vagnen är annars i ett jätte fint skick, så det borde inte vara några problem att sälja den, men man vet ju aldrig med Blocket.

Det är rätt så roligt att sälja saker på Blocket annars tycker jag, och vi sålde ju en hel del saker runt våran flytt till örebro, vissa saker är ju mer lättsålda än andra, men det är ändå roligt att det nästan alltid är någon som nappar på ens saker. Bättre att det kan komma till nytta hos ngn annan än att det ligger här å skräpar och tar upp utrymme.

I övrigt så gjorde jag inte så himla mkt igår...jag hade rätt så ont i ryggen efter att ha gått så mkt som vi gjorde igår + att åka buss när man har ryggvärk inte är ngn höjdare precis. Varenda litet gupp och krängning som bussen gjorde kändes i hela ryggraden och chauffören vi hade igår på bussen hem från Marieberg in till stan , han körde som värsta biltjuven och tog kurvorna liggandes nästintill. *PUST*

Idag så blev inte jag människa förrän vid 16-17 tiden någongång. Den här ryggvärken dödar mig alltså. Smärtan har varit oliiidlig och ett skott i pannan verkar rätt milt i jämförelse och det är bra lockande när smärtan är som värst. (Självklart menar jag inget allvarligt med det, men det känns bra hopplöst ibland). Har tittat på en film idag medans Viktor sov middag och den var helt OK. Montana Sky hette den. Att titta på film är heller inte ngt som jag gjort speciellt mkt sedan Viktor kom till världen, men det är rätt trevligt när man väl får göra det faktiskt.

Imorgon ska Viktor till dagis igen efter 4 veckors semester. Han längtar nog en del efter dagis nu och har frågat den senaste veckan om han ska till dagis och leka med barnen, men jag har hela tiden fått säga:

-Nej! inte ännu, men snart ska du få leka med barnen. Ikväll när jag berättade för honom att han skulle få gå dit imorgon så brast han ut i ett jätte stort leende och skrek: -JAAAAAAAA!!!!

Nu sover han gott inne i sin spjälsäng med nappen i munnen, snutten runt handen och med andra armen runt "bajsplutten" en mjukishund från IKEA. Allt är precis om det ska. // Ängla-Li

Berättelsen om Pi...

Sedan jag fick barn för dryga 2 år sedan så har jag inte hunnit/kunnat läsa lika mycket som jag har gjort innan, det av många olika anledningar.

Visst jag har väl inte varit en enorm bokslukare innan heller, utan jag har mer varit en periodare, då det har varit helt stiltje vissa perioder för att vara mer produktiva andra perioder då jag slukat bok efter bok.

Men nu under min semester så har jag faktiskt lyckats läsa ut två böcker + hunnit läsa halva boken på en tredje. Det är nog rekord för mig sedan Viktor kom till världen. *HEHE*

När jag slutade mitt jobb på Posten i Göteborg så fick jag två böcker + en jätte fin blomma av mina arbetskamrater, och det är de två böckerna som jag läst ut nu och det är:

1. Berättelsen om Pi (Yann Martel)

2. Livstid (Liza Marklund)

3. Offerlek (Mark Billingham) Håller jag på å läser nu.

Båda böckerna var bra och speciellt den första, är mkt annorlunda men ändå trollbindande. Den handlar om en 16-årig indisk pojke som befinner sig på en livbåt tillsammans med en hyena, en orangutang och en bengalisk tiger. Det låter säkert som en helknasig story men den var över mina förväntningar faktiskt.

Jag tycker att det är helt underbart att läsa böcker egentligen och jag fullkomligen älskar när man får tag i en bok som man vill ha med sig precis överallt. Lagar man mat så tar man med sig den och står å läser vid spisen, måste man gå på toa så får boken följa med in dit. Det är till och med så att jag kan ta med mig en bok när jag ska åka någonstans och så kan jag liksom gå och läsa den på vägen till bussen, tåget eller vad det nu är jag ska göra. Det är ju egentligen lite farligt för jag ser ju inte alls vart jag går knappt och om jag går in i något eller så, men det är ju så underbart när man får tag i en sån bok.

Jag har ett längre tag haft en liten tanke om att jag ska fråga alla mina vänner, bekanta, släktingar och i familjen, var och en vilken deras favoritbok är eller den bästa som de läst..och så ska jag läsa den (om jag nu inte redan läst den såklart). På så sätt kommer man kanske i kontakt med den typen av böcker som man själv aldrig kanske skulle ha valt. Man börjar med en kompis och när man läst ut den boken så frågar man nästa osv osv..! Får väl se om jag lyckas med min lilla idé någon gång.

Idag har min rygg värkt mer än vanligt och jag har mått riktigt illa och varit yr..*SUCK*..och jag som trodde att värken bara skulle bli bättre och bättre, men så verkar det ju inte vara tyvärr. Men,men..man får ta nya tag och hoppas på att det blir bättre imorgon igen..jag går ju på mina morfintabletter och lullar vidare i livet.

En stor kram på er alla som läser min blogg..undrar just vilka ni är. *L* // Ängla-Li