Sååå irriterad...

Idag är jag så fruktansvärt irriterad alltså..eller jag har inte varit det hela dagen utan jag blev det nu på kvällen efter att jag hade varit på friskis och hurtat lite. Jag har kollat upp busstider så att de ska passa perfekt till precis efter att passet är slut, och min buss ska alltså gå 18.10. Jag var på plats vid hållplatsen 18.08 och det är inte min egna klocka (som säkerligen går fel tänker ni) utan det är tiden som står på hållplatsernas digitala info tavlor. 18.08 som sagt och min buss hade redan stuckit,,,jag blev så jävla irriterad för jag behövde verkligen komma med den bussen då thias varit utan mat så länge och verkligen behöver tutta snart efter det. Men nu fick jag lov att stå på stan och vänta tills nästa buss skulle gå och därmed försena pluttens mattid....usch jag blir sååå arg. Ska bussen åka 18.10 så åker man inte 18.08...jävla fucking kuk chaufför alltså....jag funderar skarpt på att ringa å beklaga mig imorgon. Inte för att det kanske hjälper så himla mycket, men jag blir såååå ARRRRRG...GRRR!!!

Det får räcka för ikväll.....får se om det blir mer imorgon när ilskan lagt sig lite...PUSS PÅ ER ALLA DÄR UTE // Ängla-Li

2 månader kvar bara...

Igår var det den 24 oktober, vilket innebär två månader kvar till julafton. Vilket känns helt vansinnigt sjukt och precis som alla andra år så blir jag helt paff över att det bara är typ 2 löningar (om man nu kan kalla mitt bidrag för löning) kvar som skall räcka till allt..julklappar, inköp för advent, lucia osv osv.....och jag säger varenda år att nästa år ska jag lägga undan lite varje månad så att jag har lite att handla julklappar för, men tror ni att jag gör det då?! Nej just det, blir lika ställd varje år....SUCK!!

I år vet jag ju inte ens var jag ska vara....vill liksom få lite besked från alla andra vad de planerar...men om jag känner min släkt rätt så lär beskeden dröja. Det verkar liksom precis som om alla väntar in varandra och ingen vill ge besked först.....blir som en ond cirkel liksom.

Sen har jag redan glömt bort hur vi kom överens gällande hur/vad och vem som vi skulle köpa klappar till...vet att alla barn var självklara..men sen då?? Var det bara till dem man firade julafton med man skulle köpa till eller var det till de andra också som man kanske träffar innan eller i efterhand?? Var det typ ngt symboliskt bara till de andra eller hur fasen var det??? Någon som kan friska upp mitt minne??? *Lider av amningshjärna*

Idag har vi annars varit lite duktiga här hemma, på förmiddagen bakade vi kanelbullar, sen dammsög vi. Efter det gick vi ut och städade under vår trapp och la undan alla sommarleksaker i förrådet. Sen gick vi till Konsum och pantade alla våra flaskor som legat i vårt förråd i evigheter och tro´t eller ej men vi fick ut 220 kr i pant..helt crazy ju.

Så dagen har känts oerhört lång, kanske gjorde den där extra timmen susen men ändå har vi hunnit göra en hel del saker som legat på hög och bara väntat på att bli gjorda, skönt.
Imorgon är dagis tyvärr stängt så då får vi hitta på något annat bus att göra, kanske blir det en sväng till familjecentralen.

Over and Out // Ängla-Li

En tung dag idag.

Idag är det en mycket tung dag för mig och min familj, för just idag för ett år sedan så somnade min älskade lilla pappa in i sin sjuksäng på Falu lasarett efter att ha kämpat mot en elak cancerform runt gallgångarna och gallsäcken.
På plats fanns min mamma och min ena syster vid detta tragiska ögonblick. Enligt dem så var inte dödsögonblicket tragiskt eller särskilt smärtsamt, då han redan ändå var så bedövad av droger, smärtstillande samt bedövningsmedel, utan han tog bara ett kraftigare andetag än alla andra sen ett långt andningsuppehåll, en djup suck och så var det över. Just där och då gav hans stackars plågade kropp upp sin kamp mot cancern. En kamp som kanske inte varit särskild lång men mycket smärtsam.

Jag minns att precis vid det klockslaget då han dog, exakt då vaknade Viktor helt plötsligt ur sin middagsvila och bara skrek hysteriskt rätt ut, precis som om han blivit biten av något, det var ett skrik inte likt något annat. Ett skrik av fruktan och rädsla enligt Ola.

Jag minns mammas telefonsamtal då jag stod och väntade på bussen på väg till jobbet, jag hörde vad hon sa i andra änden men ändå inte, för jag hade nog redan när jag såg att det var hon på mobildisplayen insett vad som skulle komma, jag hade då redan låtit mina tankar löpa amok, jag var frånvarande i min närvaro. Men hursomhelst så kliver jag på den där bussen och sätter mig på det sätet där jag oftast satt och tittade ut genom fönstret, tittade på örebro slott. En ståtlig och pampig byggnad i höstsol....en vacker byggnad som helt plötsligt blev så suddig, vad har hänt med fasaden minns jag att jag tänkte, håller de på att reparera den eller varför ser den så putsad ut, precis som om den vore inlindad i någon slags dimma. Det är först när den första droppen nuddar min hand i mitt knä som jag inser att det inte alls är örebro slott som håller på att restaureras, utan det är mina egna tårar som gör bilden suddig. Efter ett kort tag har jag inget synfält alls, allt är bara suddigt och dimmigt och jag gråter hysteriskt, men ändå tyst där i bussen på väg till jobbet.

Dagarna som följer är tunga, mycket tunga och jag kastas hastigt mellan hysteriska skrattanfall och häftiga gråtattacker. Det finns liksom inget däremellan utan det är antingen eller. Jag försöker förstå vad som har hänt och framförallt VARFÖR det har hänt. Frågor jag än idag inte har svar på, men som jag likväl är tvungen att acceptera. Det är som det är. Pappa är borta för alltid, hans finns ej längre med oss här i jordelivet. Kanske lever han vidare någon annanstans, kanske inte. Där får tron om ett evigt liv eller tron om återfödelse avgöra fortsättningen. Jag vet i allafall vad jag tror och anser men det får stanna här hos mig i mitt hjärta.

Oavsett så har detta år varit väldigt omtumlande och inte riktigt närvarande. Jag har än idag inte riktigt insett att han är borta och kan ofta komma på mig själv med att vara på väg att ringa honom. Han står fortfarande kvar i telefonens nummerpresentation när mamma ringer och en gång reagerade jag starkt då mobiltelefonen ringde och det stod: ” Pappa ” i displayen. Då blev jag lite skraj och visste inte om jag skulle våga svara. Var han egentligen inte död, var det bara en otäck mardröm som jag precis vaknat upp ur? Eller var det bara ett dåligt skämt??

Jag är så otroligt arg över att det blev som det blev, tänk om läkarna hade agerat annorlunda, agerat snabbare och inte väntat ut eländet....hade han då varit i livet idag?? Ja, det är även det frågor som jag antagligen aldrig kommer att få svar på och som jag nog måste sluta fundera över, om jag skall undvika att bli ett nervvrak.

Men det jag VET när det kommer till detta är att saknaden efter honom är enorm. Det fattas någon i familjen helt enkelt. Jag hade ingen jättebra kontakt med min pappa, inte lika stark som med min mamma, men han har ändå betytt oerhört mycket för mig och är en person som hjälpt mig med mycket under min uppväxt, men även som vuxen. Han tvekade aldrig att hjälpa till och ställde gärna upp med att skjutsa mig hit å dit. Ja, han älskade ju att köra bil, så en sväng ner till Göteborg och tillbaka för att hämta mig eller lämna mig var inga problem, han tyckte bara att det var roligt.

Karl-Gunnar Arne Thunell...min älskade pappa....om du bara visste hur saknad du är, om du bara visste hur tomt det är utan dig, om du bara visste hur stor plats en människa tar i en familj och hur tom den platsen är när personen inte är där längre, om du ändå visste vad jag är ledsen över att du inte fick träffa Mathias, Tobias och ”namnlös”. Om du bara visste hur gärna Viktor vill visa dig att han lärt sig vissla, om du bara visste hur mamma saknar dig, men inte riktigt klarar av att visa och bearbeta sin sorg.

PAPPA....underbara pappa..om du bara visste......!!

Älskar dig papputten min!!! // Din dotter Annika

Hur ska man göra??

Just nu har jag hamnat i en slags svacka eller vad jag ska kalla det då jag funderar och grubblar en hel del på livet och framtiden. Vad ska man göra? Vad är bäst? Var ska man bo? Är det viktigare att tänka på att man bor nära släktingar och vänner eller är det viktigare att man bor på ett ställe där det finns bra skolor/dagis och jobb? Vad ska man satsa på och vad ska man försaka?
Vi står till exempel och stampar när det kommer till det här med boende. Vi vill ju på ett sätt ner till stan, till ett område som jag tror har jättefina lägenheter + att det ligger oerhört centralt. Vi kommer med en flytt dit att slippa alla bussresor (som jag avskyr nu), vi får gångavstånd till alla affärer, jag får gångavstånd till friskis & svettis, vi får gångavstånd till tågstationen och kan gå hem när vi varit på resande fot + att vi får närmre till Olas släkt och vänner. Däremot så medför en flytt ner till stan att vi aldrig kommer få en uteplats, det blir längre till skog och natur. Men summa sumarum så känner jag nog att fördelarna överväger nackdelarna med en flytt till stan. Men det största problemet av alla är att vi inte har den blekaste aning om NÄR och OM vi kommer att få en lägenhet där pga ett sjukt jäkla kösystem som ÖBO har.

Låt oss leka med tanken att de dröjer över 3-5 år innan vi kan få en lägenhet där, hur ska vi då ställa oss under tiden. Ska vi kämpa och stå ut med att vara lite trångbodda här i trean tills vi får en lägenhet där vi vill...ELLER ska vi försöka hitta oss något större här i Brickebacken så länge??? Men tänk om vi bestämmer oss för att hitta ngt större här i B-backen så länge och vi precis hinner flytta in i den lägenheten så får vi ett erbjudande om en där nere i stan där vi vill bo...vad gör vi då?

Eller ska vi flytta till ngt helt annat ställe..typ till Dalarna där min släkt bor..eller?????

Usch denna ovisshet gör mig gaaaaaalen...SUCK!

Men OM vi nu ska flytta någonstans så tycker jag att det är väldigt viktigt att göra det i god tid innan Viktor börjar skolan, för när han väl börjat där så vill jag inte flytta i det första taget....det är nog jobbigt ändå att skapa sig en vänskapskrets och en trygghet med allt vad det innebär.

Ja..nej...usch...ett svar på denna gåta är vad jag behöver....

Over and Out // Annika Pannika

En mamma funderar lite....

Mina två söner är verkligen det bästa som hänt mig i mitt liv, vill inte byta bort dem för allt guld i världen, ångrar inte en sekund att jag tog beslutet att behålla dem när det väl kom upp för mig att jag var gravid. En kärlek som är gränslös och helt underbar har medföljt i samband med att dessa två gossar kom till världen.

MEN.....ibland kan jag bli så fruktansvärt avundsjuk på människor i min närhet som INTE har barn. När man läser dessa människors bloggar, facebook-inlägg och dylikt och det står saker såsom att:

• Idag tog jag en lång sovmorgon.
• Idag ska jag bara krypa upp i soffan och läsa min bok.
• Idag ska jag träffa en vän på ett mysigt café och bara tjööööta.
• I sommar ska jag åka till Västindien och bara chilla.
• Imorgon tror jag att jag ska åka till moster i Sveg och hälsa på lite.
• Har fått tag på biljetter till årets bästa konsert.

Ja detta är bara lite grann av alla saker jag ofta får läsa om och som jag kan bli så avundsjuk på. Jag vill också kunna göra allt detta NU...men det funkar inte riktigt så ju. Känner ibland att jag skulle vilja vara helt ensam och bo i en tvåa igen och bara välja min egen inredning och kunna möblera precis så som jag vill ha det. Kunna sova så länge jag vill, kunna sova ensam i min säng utan att behöva dela den med 3 andra. Kunna vara ute på bus länge på kvällarna och komma hem sent utan att behöva smyga in. Kunna koka makaroner mitt i natten för att man är hungrig. Eller tänk bara tanken att få duscha länge och ensam utan en personlig underhållare som står på toalettstolen och frågar: Vad ska jag sjunga för dig nu mamma?!

Eller att få gå å bajja i fred, utan att ha en son som ska sitta brevid på sin pall och fråga: Är du lös i magen idag mamma?!

Ja, det är minst sagt en hel del saker som vore så himla skönt att kunna göra alldeles ensam eller enbart med sin partner utan några telningar som sällskap eller åskådare, men trots dessa svackor och känslomässiga snedsteg i form av avundsjuka på andra så är Viktor och Mathias den del i mitt liv som gör att jag faktiskt orkar och vill leva vidare som mamma...med sällskap på toaletten, att få sova på en yta av 30 cm bredd, att få avbryta helgens middag med att gå å torka stjärten på en liten en som just bajsat för att sedan återgå till maten å ändå njuta av den. Att på loppet av 1 minut först får höra: Dumma Mamma! för att stunden efter få höra: Jag älskar dig mamma, du är det finaste jag har! Att orka svara på samma fråga för 743:e gången utan att visa ngn somhelst irritation pga upprepningen.

Detta är ju det underbara livet som mamma...ett liv jag inte skulle vilja byta ut för allt guld i världen som sagt.

Mathias och Viktor .....ni är mammas hjärta och lungor och utan er kan jag ju inte leva....Älskar er så mycket era knasisar!!!

Puss på munnen, Nyp i näsan och Rap i örat från Ängla-Lee

Något drastiskt...

..Jag vill göra något drastiskt. En markant förändring i mitt liv. Kanske i mitt utseénde, kanske i mitt liv. Kan bli lite avundsjuk på folk som vågar bryta upp, som vågar hoppa ut för stupet (inte bokstavligt talat nu), som vågar testa sina vingar. Människor som säljer allt de äger och reser jorden runt. Människor som river upp sin trygghet och flyttar till en helt annan stad eller till och med ett helt annat land.
Människor som från den ena dagen till den andra bara helt plötsligt bestämmer sig att nästa vecka ska jag flytta, eller säga upp mig eller raka av mig allt mitt hår.

Dessa människor tycker jag är både modiga och dumdristiga. Många i min närhet lever mkt efter devisen: "Det ordnar sig alltid".... Ibland tycker jag att det är så fruktansvärt barnsligt och omoget att tänka och resonera såhär, men jag kan även tycka att dessa människor är väldigt modiga som vågar ta chansen och se vad som händer.

Jag vet inte vad jag skulle göra som skulle vara drastiskt och som exempelvis skulle chockera andra, men det skulle vara så himla kul att bara göra något totalt jätte galet. Har ni några tips på vad ni tycker jag ska göra så skriv gärna och berätta.

Kramen från Ängla-Li

Artikel i tidningen.

Idag hade jag lite tråkigt och började skriva en artikel om en sak som upprör mig mycket, nämligen kollektivtrafiken. När jag väl börjat så hamnade jag i bra rytm och det bara flöt på. När jag var klar hade jag skrivit nästan en hel A4. Jag tänkte att jag kan väl alltid chansa så jag mailade in den till NA (vår lokaltidning här) och efter en liten stund får jag ett mail tillbaka där det stod: Ditt debattinlägg är utmärkt, vi lägger in det så snart som möjligt.

Lite kul ändå att något man gör är bra...*HEHE*...blev lite chockad faktiskt att de skulle gilla det. Nu har jag fler ideér om saker jag ska skriva och tipsa om osv osv....

Nu måste jag logga ur å ta hand om maten å äppelpajen som står i ugnen.

Kram

Bebisar

Oj nu var det sådär längesedan jag skrev igen. Dagarna rullar på och jag har direkt inget att skriva om tycker jag. Vi är nu hemma i örebro igen i allafall efter en vistelse uppe i Dalarna hos mammsen. Det var jättemysigt när vi var där, allt är så avslappnat och skönt när man är där och man märker på Viktor att han trivs och mår bra där. Det är precis som om ett oförklarligt lugn drabbar honom när vi är där.

Vi fick i allafall träffa Johannas lilla bebis Tobias och under veckan som vi var där uppe så pluppade även Alexandra ut sin lilla bebis, även det en liten kille som sagt men som så vitt jag vet fortfarande är namnlös. Tänkte sätta in en bild på de tre 2009-hulliganerna som fötts in i vår släkt.

Nu är vi hemma igen i Örebro på både gott och ont...borta bra men hemma bäst, så är det ju. Killarna växer och frodas och är busiga i lagom dos precis som sig bör. Mathias är mkt mer vaken nu och är såå rörlig, det kommer inte dröja länge förrän han vänder sig från rygg till mage..han är på god väg redan nu, det är bara den ena armen som är i vägen för honom. Men annars är det fullt ös i babygymet å sådär. Väger nu ca: 6900 g och är väl runt 65 cm....lite svårt att mäta längden själv så den kanske inte är helt korrekt.

Viktor är fortfarande inne i sitt "härliga" 3-års trots med egna ideér och tankar om hur allt ska vara och hur det ska ske. Bryter man mot hans tanke så kan han älta detta i flera timmar efteråt och vara sååå ledsen....stackarn....det är både väldigt jobbigt och frustrerande för mig som mamma men samtidigt måste det vara så jobbigt för honom själv.

Den här veckan har jag inget speciellt planerat tror jag....så det kommer antagligen att bli rätt så lugnt skulle jag tro. Nu ska jag strax iväg och hämta storkillen på dagis så jag får nog avsluta här...får se till att bli duktigare på att skriva här nu igen.

// Ängla-Li

Här har vi hela gänget med killar, från vänster till höger har vi:

1. Namnlös (Alex bebis)

2. Tobias (Johannas bebis)

3. Mathias (min bebis)

4. Viktor (min stora bebis)